Bank (T. bank, upphöjning, bräde, bänk; pulpet med penningeförvaringsrum; banklokal), i vanlig bemärkelse, betecknar en anstalt, som har till ändamål att förmedla liqvider eller kreditoperationer. De fleste banker kunna ock från en annan synpunkt beskrifvas såsom anstalter, hvilka drifva handel med ädla metaller och värdepapper. Bankrörelse kan naturligtvis drif-vas antingen af enskilda personer hvar för sig eller af vanliga s. k. handelsbolag. Den kallas i detta fall bankir-rörelse, och de, som drifva denna rörelse kallas bankirer, bankirhus. Men emedan bankrörelse i regeln kräfver stora kapital och stor kredit - vilkor, som öfver hufvud taget lättare och fullständigare komma till stånd derigenom att stora bolag (vanligen under aktieformen) bildas för association af kapital - drifves rörelsen företrädesvis af sådana bolag. Dessa kallas banker.
Det äldsta slaget af banker är s. k. girobanker. Sådana uppkommo redan under medeltiden i Italien (Yenezia, Genua m. fl. ställen) och vunno sedan efterföljd annanstädes. De mest bekanta äro giro-bankerna i Amsterdam och Hamburg, af hvilka den förre stiftades 1609 och upphörde 1790, hvaremot den senare, stiftad 1619, ännu är bestående. En giro-banks verksamhet består deruti, att banken, emot viss afgift, emottager ädla metaller till förvarande. Hvar och en, som har penningar der innestående, får rättighet att gifva
Anvisningar på banken, och derigenom kunna Betalningar mellan personer, som äro bankens iunder, ske genom blotta öfverföringar i ban-LS böcker. Man vinner derigenom ett be-qvämare betalningsmedel än ädla metaller och )efrias från risken och besväret med deras bevarande. På orter, der många slag af mynt äro gångbara, vinner man ock fördelen af ett oetalningsmedel, som är kändt till sitt värde. Detta hade sin betydelse framför allt under tider, då myntet genom försämringar (nötning, klippning o. s. v.) var långt under sitt nominella rärde. Giro-bankerna mottogo nämligen vanligtvis metallen och förde sina räkningar, icke ifter myntens prägelvärde, utan efter ett en ^ång för alla bestämdt mått, betecknande en riss qvantitet fin metall. Så förde Hamburger bank intill 1872 sina räkningar i s. k. Hamburger banko - en räkneenhet, hvaraf intet motsvarande mynt derstädes präglades.
Yngre, men långt betydelsefullare äro cirkulationseller lånebankerna, hvilka förmedla krediten genom att upplåna och utlåna penningar. Deras förnämsta rörelsegrenar äro: l:o) Depositionsrörelsen, eller emottagande af insättningar af lediga kapital, antingen att återbetala vid anfordran - i Sverige kalladt upp- och afskrifningsrörelse (folio-räk-ning) - eller efter uppsägning. Det uppgifves att de skotske bankerna voro de förste, som betalte ränta å depositioner - något som ännu ej allestädes vunnit efterföljd. I Sverige har man emellertid följt Skotlands föredöme, ja t. o. m. gått längre än sistnämnda land. För allmänheten ar det tydligen en stor fördel att sålunda kunna göra fruktbärande hvarje ej allt för obetydlig besparing eller hvarje tillgång, som tills vidare ej behöfves i insättarens egen rörelse. Upp-och afskrifningsrörelsen närmar sig i sjelfva verket till den förut beskrifna giro-rörelsen.
2:o) Kreditivrörelse eller meddelande af rätt att ur banken i större eller mindre poster uttaga penningar inom en viss totalsumma samt att der insätta belopp till den summa, som uttagits.
3:o) Diskonterings- och vexelrörelse, bestående dels deruti att banken, för underlättande af liqvider, säljer vexlar på andra orter, dels deruti att banken köper vexlar, accepterade invisningar o. s. v. före förfallotiden och sålunda träder i stället för den ursprunglige fordringsegaren. Fördelen i detta fall för allmänheten består i beqvämligheten att få ut liqvid på den ort, der banken finnes - i stället för på den kanske aflägsne betalningsorten - men framför allt deruti, att man tidigare än eljest kommer i besittning af penningarna. Det är klart, att bankerna derigenom skola underlätta försäljningar på kredit.
4:o) Utlånings-rörelse emot säkerheter af alla slag. Utlåning emot borgen är dock mindre väl ansedd, emedan man menar, att den företrädesvis afser s. k. konsumtionskredit, hvilken bankerna, såväl för det allmänna bästas skull som med hänsyn till sin egen trygghet, ej böra främja. I större skala förekommer lån emot pant - s. k. "lombard-affärer" - antingen af guld och silfver eller af reverser och inteckningar eller af varor. Lämpligheten af sistnämnda slag af pant-objekt är dock omtvistad.
5:o) Inkasserings-rörelsen. Denna verksamhet, så att säga sammanbunden med upp-och afskrifnings-rörelse eller ett slags kreditiv-rörelse, blir den s. k. kontokurant-rörelsen, hvarvid banken uppträder som kassör åt sina kontokurant-kunder, i det han åt dem verkställer inkasseringar och utbetalningar, förvaltar lediga penningar o. s. v,
Man har såsom en egen art af banker omtalat sedelbanker. Dessa äro dock intet annat än cirkulations-banker, ehuru de jämte öfriga rörelsegrenar äfven utställa (för bekvämlighetens skull tryckta eller graverade) förbindelser, ställda till innehafvåren och betalbara vid an fordran. Hvar och en innehafvare af en dylik sedel är alltså en bankens fordringsegare: men till följd af fordringsbevisets beskaffenhet och bankens kredit emottages detsamma vanligen lika med klingande mynt. Sedelutgifningen är derför ett sätt, hvarpå banken använder sin kredit till att lätta öfverflyttningen af värden eller utbyte af tjenster, i det besittningen af en bankens sedel (ett eget slags skuldsedel) gifver inne-hafvaren samma förmåga att köpa som besittningen af metallmynt.
Enär emellertid sedlarna i regeln gälla såsom penningar och således inverka på landets penningeväsende, och emedan bankens oförmåga att inlösa dem skulle vålla den stora allmänheten förluster, har rättigheten till sedel-utgifning blifvit föremål för privilegier eller gjorts beroende af vissa vilkor samt sjelfva utgifningen blifvit underkastad kontroll, dels för att trygga sedlarnas inlösen, dels för att hindra rubbningar i affärsförhållandena - något, som lätteligen skulle kunna inträffa, derigenom att sedelmassan ökades eller minskades utöfver den gräns, som affärernas jämna gång å hvarje tid kräfver. Så har man flerestädes centraliserat sedelutgifningen i en enda bank (Frankrike, Österrike, Ryssland, Norge, Danmark, Holland, Portugal, Grekland), hvarvid banken är antingen en ren statsinstitution (såsom i Ryssland) eller ett privilegieradt aktiebolag under statskontroll.
Man anför såsom centraliserings-systemets fördelar bankens större styrka vid kriser och olyckstillfällen; dess deraf beroende förmåga att hjelpa affärsmännen i tider af nöd och att hindra våldsamma kastningar i räntefoten; möjligheten att bereda öfverlägset förträfflig ledning-, enheten af banksedlarna ni. m. Såsom praktiskt bevis på fördelen af detta system åberopas framför allt den franske banken, i hvars historia man tror sig finna alla de nämnde fördelarna exemplifierade.
Emot centralisationen anföres följande; att den privilegierade banken lätt blir beroende af regeringen och att bankens tillgångar derigenom lätt kunna sammanblandas med statsfinanserna - något som erfarenheten ofta visat vara fallet -; faran att banken i brist på konkurrens skulle behandla allmänheten egennyttigt eller partiskt; den olägenheten att bankväsendets fördelar
blifva mindre spridda till en mängd ställen o. s. v. Mångenstädes tillåter man derför att flere sedel-utgifvande banker uppstå, ehuru en enda bank åtnjuter särskilda privilegier (England, Tyskland, Eelgien). I detta fall, liksom der ett bankernas likaberättigande eger rum (Italien, Skotland, Irland, Schweiz, Nord-Amerika), pläga begränsningar af och kontroller öfver sedelutgifningen finnas föreskrifna, såsom sedelmassans förhållande till den metalliska valutan, beskaffenheten af bankens säkerheter, förbud att inlåta sig på annat än vissa slag af affärer, periodiska redogörelser för bankens affärsställning, statsämbetsmäns rättighet att granska densamma m. m. Huru vilkoren och kontrollerna böra vara beskaffade, är dock ännu omtvistadt. Sverige anses vara det land, der banksedeln först kom i bruk. Den s. k. Palmstruchske banken, som fick sina privilegier 1656, började att, jämte det han dref giro- och cirkulations-rörelse, utfärda sedlar, om ock i form af depositionsbevis. Sedan banken år 1664 blifvit bankrutt - man känner ej med visshet hvarigenom - stiftades år 1668 den s. k. Riksens ständers bank, den nuv. Riksbanken. Denne bank och den finske banken äro de ende, som styras af landets representation. I Sverige tillhörde Riksens ständers bank länge endast de tre högre stånden; i början ville nämligen bondeståndet ej hafva dermed att skaffa och fick ej del i den förr än år 1800. Banken skulle först vara blott en giro-och cirkulations-bank utan sedelutgifningsrätt, men redan kort efter år 1700 började man att genom fingerade depositionsbevis, de s. k. transportsedlarna, kringgå förbudet emot sedelut-gifning. Under frihetstiden, synnerligast under Hattarnas styrelse, utvidgade man - för att kunna genom lån hjelpa framför allt förädlings-näringar och jordbruk - sedelutgifningen utöfver hvad rörelsens behof med hänsyn till den internationella fördelningen af ädla metaller kunde bära. Deraf följde en onaturlig prisstegring, ett metallmyntets utströmmande ur landet och - då exportörerna af metallmynt beredde sig sådant genom att hos banken fordra inlösen af sedlar eller på andra vägar uttaga det ur banken - ett minskande af bankens metallförråd, till dess banken år 1745 ej längre förmådde inlösa sina sedlar. Derigenom, och emedan banken under hatt-grundsatsernas herravälde fortfor att utlemna nya massor af transportsedlar, uppstod ett agio mellan sedlar och mynt, som visade sig särskildt i kursen på utländska vexlar och som ej kunde förhindras af några konstlade försök att "styra kursen". Detta agio steg slutligen så högt, att en riksdaler specie, som efter myntordning och lag skulle vara lika med 36 mark kopparmynt-sedlar, i sjelfva verket aktades lika med 72 mark. Efter sistnämnde grund genomfördes ock år 1776 den s. k. realisationen, d. v. s. återställandet, ehuru till deras halfva värde, af sedlarnas in-lösbarhet. Sedan staten företagit sig att utgifva ett oinlösligt pappersmynt (de s. k. riksgäldssedlarna) och banken genomfört ett slags realisation äfven af dem, upprepades kort efter 1808-09 års krig samma fenomen, som före-kommo under frihetstiden, och beslöts 1830 samt genomfördes 1834 den realisation, som väsentligen bestämt vårt penningeväscnde, hvarigenom en riksdaler specie bestämdes lika med 2% riksdaler banko i sedlar, ehuru en riksdaler banko och en riksdaler specie egentligen skulle hafva varit lika.
Den svenske riksbanken har nu till uppgift att bibehålla det inländska och utländska myntet vid dess rätta valör, att vara en depositions-och lånebank samt att bereda staten en inkomst. Banken drifver såväl i Stockholm som vid sina fyra låne-(afdelnings-)kontor (i Göteborg, Malmö. "Visby och Luleå) vanliga bankaffärer, hvarvid den dock är underkastad regler och begränsningar, sammanhängande dermed att den är en statsanstalt och således bör hafva det allmänna bästa till mål. Bankens sedlar, som åtnjuta det företrädet, att de skola såsom mynt i riket anses och således äro ett legalt betalningsmedel, få lyda å 5, 10, 50, 100 och 1,000 kronor. Sedelstocken, hvaruti dock inberäknas vissa förbindelser, som skola vid anfordran betalas, får aldrig utgöra mer än 30,000,000 kr. utöfver bankens metalliska kassa jämte tillgångar på utrikes ort af guld och silfver äfvensom hos utländska banker och hus innestående medel. - Banken är pligtig att offentliggöra års- och qvartals-uppgifter öfver sin ställning i allmänhet samt halfårs- och månatliga öfver sedelstockens förhållande till metalliska kassan jämte tillgången i utländska valutor.
Bankens styrelse består af sju af Eiksdagen valda personer (bankofullinäktige). Derjämte finnas af Eiksdagen tillsatta styrelser för låne-kontoren.
Utom Eiksbanken finnas i Sverige enskilda bankanstalter. Önskas ej för dessa sedelutgif-ningsrätt, gälla för deras bildande inga andra regler än för bildande af bolag i allmänhet. Angående bankers rättighet att utgifva sedlar har sedan 1824 funnits en särskild lagstiftning. Den nuvarande lagen är af den 12 Juni 1874. För sedelutgifvande bankers bildande fordras först och främst tillåtelse af konungen. Vidare måste delegarna, som äro solidariskt ansvariga för bolagets förbindelser, vara minst 30 till antalet, utom hvilka derjämte s. k. kommandit-delegare kunna antagas. Grundfonden får ej vara mindre än 1,000,000 kr. och måste vara till fullo inbetald, och skall en viss del deraf användas på i lagen föreskrifvet sätt. Sedel-utgifningen är af lagen begränsad. Minsta sedelvalören är 5 kr. Statskontroll och meddelande till statens organ af periodiska uppgifter äro föreskrifna.
En annan art af svenska banker var filialbankerna. I stället för sedlar utgåfvo dessa anvisningar å riksbanken och åtnjöto af denne emot 4 % ränta lån och kreditiv, i senare tider endast det senare. Fastän de benämndes filialbanker, voro de enskilda banker, om ock stående i ett visst sammanhang med riksbanken. c. G. H.
De svenske enskilde bankerna, af hvilka hittills ingen, ens för en dag, behöft inställa sina betalningar, ega i allmänhet i förhållande till
rörelsens omfång tämligen obetydliga grundfonder. De hafva i stället, på senare tiden i allt vidsträcktare mån, sökt - särskildt genom utvidgning af depositionsrörelsen - tillgodogöra det befintliga förrådet af oplaceradt kapital. Stiftandet af Stockholms enskilda bank (% 1856) är i detta hänseende epokgörande. Ur nyssnämnda förhållande är i väsentlig mån att förklara de i allmänhet stora dividender, som dessa banker år efter annat kunnat gifva. På helt annat sätt gestalta sig förhållandena i Norge och Danmark, der bankerna röra sig med jämförelsevis stora grundfonder, under det att betydliga delar af folio- och depositionsomsättningen förmedlas af dervarande sparbanker.' Den nuvarande omfattningen af de svenske bankaffärerna torde i någon mån kunna bedömas af följande siffror.
Ställning vid 1875 års slut:
Riksbanken.
Enskilda m. fl. banker.
74,208,456 kr. 11,586,648 "
Grundfond . . . 25.000,000 kr. Eeservfond . . . 5,000,000 " Till framtida disposition . . . 4,596,408 " 5,066,334 " Innestående å uppoch af-
skrifning . . . 1,344,994 " 34,601,632 " D:o å deposition 6,456,105 " 158,179,884 " Utestående å kreditiv ..... 8,255,899 " 73,750,569 "
D:o å öfriga lån 28,205,808 " 93,551,869 " Utelöpande sedlar 36,178,218 " 59,826,473 " Obegagnad sedel-
utgifningsrätt 11,181,838 " 17,485,581 " Särskildt visar depositionsrörelsen följande utvecklingsgång. A depositionsräkning innestodo vid slutet af år
1850....... 208,695 kr.
1855....... 1,450,775 "
1859....... 10,544,640 "
1865....... 32,245,231
1870....... 58.307,020
1871....... 74,255,518
1872.......103,287,141
1873.......137,237,326
1874.......184,500.672
1875.......164,635,989
3% 1876.......191,448,823
Norge fick 1815 en egen bank, grundad på aktier. Denne bank, den ende i landet, hvilken får utställa sedlar, har sin styrelse i Trondhjem och filialafdelningar i alla större norska städer (Kristiania, Bergen, Drammen o. s. v.). Utdelningen var 11 % 1874 och 12 % 18"5-För öfrigt finnas i Norge flere privatbanker, men utan sedelutgifningsrätt.
Danmark fick sin förste bank (kurant-banken) 1736. Den var först en aktiebank, men blef 1773 en statsbank. Missbruk af sedelut-gifningen vållade samma fenomen, som ofvan beskrifvits för Sverige. Kurant-banken, liksom flere under tiden bildade bank-institutioner, upphäfdes 1813, då ett slags realisation af sedlarna egde rum och en ny bank, riksbanken, bildades, hvilken 1818 förvandlades till en s. k. nationalbank, grundad på aktier, ehuru på visst sätt under statskontroll. De öfrige bankerna, som finnas i Danmark, äro ej sedelutgifvande.
I Finland bildades 1811 med förskott af statsmedel ett vexel-, låne- och depositionskontor, som 1840 omorganiserades under namn af Finlands bank och fick utvidgad sedelutgif-ningsrätt. En senare omorganisation egde rum 1859. Intill 1867 stod "banken under öfverinseende af den kejserlige senaten, som gaf föreskrifter rörande banken. Efter nämnda år utöfvas öfverinseendet öfver banken af bankofullmäktige, valda af landtdagen. Den finske banken har ej monopol på sedelutgifning. I Finland-bestå två enskilda banker: Föreningsbanken i Helsingfors och Nordiske aktiebanken för handel och industri i Viborg. Båda ega, liksom ock Finlands bank, en mängd afdelningskontor i landets städer.
Namnet banker bäres ock af hvarjehanda andra penningeanstalter, såsom sparbanker, hypo-teksbanker, folkbanker m. fl., hvilka i allmänhet dock ej äro hvad man vanligtvis tänker sig under namnet banker. c. G. H.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.