Beotien

Beotien, Boeotien, Böotien (Grek. Boiotia), forngrekiskt landskap mellan Attika, Megara Fokis, Korintiska viken, Lokris och Eubea-sundet, beboddes först af pelasgiska och lelegiska folkstammar samt af kadmeer och pieriska traker. Sedermera satte sig de eoliske beoterna, som kommo från Tessalien, småningom i besittning af landskapet och gåfvo det sitt namn. De sjelfständige städerna blefvo herrar öfver landet och bildade det så kallade beotiska förbundet, i hvilket Tebe, som egde en tredjedel af hela Beotien, hade den högsta makten. Detta förbund höll sig ända in i den senare romerska kejsaretiden, men var till slut endast en skugga af den forna storheten. Störste delen af det gamla B. bildar en kitteldal, hvars sidor utgöras af branta berg, af hvilka det största är Helikon, dit den grekiska mytologien förlade sånggudinnornas boning och på hvars sidor de skaldegåfva förlänande källorna Aganippe och Hippokrene upprinna. Beoterna ansågos under forntiden för ett rått och dumt folk, som icke hade något sinne för det sköna. Orättvisan af detta omdöme bevisas bland annat deraf, att skalderna Hesiodos och Pindaros, fältherrarna Epaminondas och Pelopidas samt historieskrivaren Plutarchos voro beoter. -- I det nuv. konungariket Grekland bildar B. tillsammans med Attika en nomarki, 6,426 qv.-kilom. (116 qv.-mil) med 136,804 innev. (1870). Jfr Attika.