*Bevillningar, statsr., kallas i Sverige med ett gemensamt namn statsverkets extra ordinarie inkomster. Under det att de ordinarie inkomsterna utgå på obestämd tid, d. v. s. till dess de af vederbörlig myndighet (konung eller konung och riksdag) ändras eller upphäfvas, gifvas bevillningarna af riksdagen för viss tid, en bestämd statsregleringseller finansperiod, efter hvars utgång de i regel (om ett undantag se 109 § 3 mom. R. F.) bortfalla, om deras förnyande icke dessförinnan beslutes. Under perioden 1809–66, då riksdagarna i regel återkommo hvart femte och efter 1845 hvart tredje år, räknades finansperioden från riksdag till riksdag. Den bevillning, som en gifven riksdag åtagit sig, skulle således utgå till slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af nästa riksdag faststälts (61 § R. F.). Sedan 1866 års riksdagsordning infört årliga riksdagar, sammanfaller den finansperiod, för hvilken bevillningarna gifvas, med kalenderåret. 59 § R. F. föreskrifver, att konungen skall, i sammanhang med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof, för riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar fylla hvad staten kan erfordra utöfver de ordinarie inkomsterna. Bevillningarna gifvas således för att fylla den brist, som uppstår, då statens ordinarie inkomster visa sig icke räcka till för dess utgifter. Denna brist är numera mycket stor. Under det den vid senaste riksdagen (1895) beslutade riksstaten för år 1896 upptagit de ordinarie inkomsterna till 19,070,000 kr., hafva bevillningarna dersammastädes beräknats till 78,450,000 kr. Att, sedan statsutgifterna bestämts, genom de ordinarie inkomsternas beräkning utreda huru mycket genom bevillningar bör utgöras och med förslag derom till riksdagen inkomma är statsutskottets uppgift, och det är denna uppgift 69 § R. F. åsyftar, då den talar om »statsutskottets förslag rörande antingen statens reglerande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp». Att deremot genom beräkning af hvad de särskilda bevillningarna kunna inbringa och huru högt hvar och en af dem bör sättas anvisa utvägar, huru detta totalbelopp skall åstadkommas tillhör bevillningsutskottet, som sålunda (enligt 71 § R. F.) har att förslagsvis bestämma grunderna för bevillningarna, »sättet för deras tillämpning eller bevillningens fördelning till utgörande». Ursprungligen hade bevillningsutskottet skyldighet att vid hvarje riksdag inkomma med förslag till dessa grunder, och riksens ständer likaså skyldighet att om dem fatta formligt beslut. Men vid 1853–54 års riksdag antogs en grundlagsändring, som medförde, att sådant förslag blott då behöfde afgifvas, när kungl. proposition, motion eller bevillningsutskottet sjelft påyrkade ändring i dessa grunder. Formligt beslut om desamma fattar riksdagen således hädanefter, endast i fall sådant ändringsförslag vinner dess bifall. Annars anses de stillatigande godtagna och tillerkända giltighet för den nya finansperioden derigenom, att bevillningarnas beräkning på dem baseras. Den motsättning, som sålunda eger rum mellan 69 och 71 §§ R. F., sammanhänger med den skillnad i behandlingssätt, som under perioden 1809–66 kom dessa frågor till del. Under det vid frågor rörande statens reglerande (d. v. s. anslagsfrågor) och bevillningens derefter lämpade hela belopp 3 stånds sammanstämmande beslut var riksdagens, erfordrades i de fall, som 71 § R. F. afser, samstämmighet mellan alla fyra stånden. Vanns icke sådan enighet, tillsattes ett förstärkt utskott att med riksens ständers rätt besluta. Frågor hörande under 69 § R. F. gingo i sådant fall till förstärkt statsutskott, frågor hörande under 71 § R. F. intill 1853–54 års riksdag till förstärkt statsutskott, derefter till förstärkt bevillningsutskott i öfverensstämmelse med regeln i 73 § 1810 R. O. Anledningen till att 1809 ett annat behandlingssätt stadgades för frågor rörande bevillningarnas grunder än för frågor rörande deras samlade belopp var den, att förut beslöt hvart stånd för sig sin bevillning. Då detta ändrades 1809, ville man åtminstone hindra att tre stånd bestämde bevillningen för det fjerde. Efter 1866 gå nyssnämnda frågor af såväl det ena som det andra slaget i fall af skiljaktighet kamrarna emellan till gemensam votering.
60 § R. F. omtalar sex olika slag af bevillningar: tullmedlen (för år 1896 beräknade till 36 mill. kr.), accismedlen (7 mill.), »husbehofsbrännerimedlen» l. bränvinstillverkningsafgiften (14 1/2 mill.), postmedlen (8 1/2 mill.), »chartasigillatae-afgiften» l. stämpelmedlen (5,30 mill.) samt »hvad hvarje riksdag dessutom särskildt såsom bevillning sig åtager», d. v. s. den s. k. allmänna bevillningen.
Bevillningsförordning kallas den kungörelse, som konungen på riksdagens begäran utfärdar om den allmänna bevillning, som riksdagen åtagit sig. Uttrycket »allmän bevillning» är emellertid numera icke fullt tillämpligt. Intill år 1883 användes det såsom sammanfattande benämning på de tre olika slags bevillningsafgifter, som i då gällande bevillningsforordningar sammanfattades: bevillning enligt art. I (personlig skyddsafgift), enligt art. II (för fastighet och för inkomst af kapital eller arbete), enligt art. III (för särskildt angifna förmåner och rättigheter, t. ex. af bankbolag med sedelutgifningsrätt, utländska handlande och konsertgifvare m. m.). Men sagda år beslöt riksdagen, att personliga skyddsafgiften skulle upphöra, och att bevillningen för särskilda förmåner och rättigheter skulle urskiljas ur bevillningsstadgan och utgöra en särskild förordning. Sedan dess är bevillningsförordningen ej längre uppdelad i artiklar, utan behandlar endast den afgift, som motsvarar den gamla »bevillningen efter II artikeln». Sedan dess har i riksdagsskrivelserna uttrycket »allmänna bevillningen» i regel utbytts mot »bevillning af fast egendom och af inkomst», hvarjämte riksstaten undergått en motsvarande förändring, i det att dess inkomstsida under bevillningarna icke längre upptager någon »allmän bevillning», utan i stället dels »bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter» (för år 1896 beräknade till 800,000 kr.), dels »bevillning af fast egendom samt af inkomst» (5 mill.). Till 1873 anvisades allmänna bevillningen på Riksgäldskontoret, men derefter ötverflyttades den till Statskontoret för att i likhet med öfriga statsmedel stå till konungens disposition.
Bevillningsförordningen innehåller, förutom de af riksdagen fastställda grunderna för berörda afgifters utgående (om dessa grunder se Allmän bevillning. Suppl.), äfven föreskrifter angående taxering, debitering, uppbörd, afkortning och redovisning. I fråga om flertalet af dessa, senare bestämmelser eger konungen, i kraft af sin legislativa myndighet, medbeslutande- och pröfningsrätt. Till bevillningsförordningen brukar från och med år 1861 såsom bilaga fogas en instruktion för taxeringsmyndigheterna.
Understundom har det visat sig af behofvet påkalladt att höja denna bevillning. En rubbning af de grunder, efter hvilka den utgår, skulle emellertid medföra olägenhet, särskildt med hänsyn till det samband, som numera rader mellan nämnda bevillning och kommunernas uttaxeringar för egna behof, hvilka beräknas utgå med så eller så mänga kronor per bevillningskrona eller per fyrk (se d. o.). Man har derför valt formen af tilläggsbevillning. En sådan gafs för första gången 1871, då riksdagen beviljade »en särskild tilläggsbevillning» att »utan sammanblandning med den allmänna bevillningen på grund af innevarande (1871) års bevillningstaxering utgå sålunda att å enhvar enligt II art. bevillningsstadgan skattskyldigs debetsedel särskildt utföres ett belopp motsvarande hälften af den honom i debetsedeln påförda bevillning efter II art.» Derefter gafvos tvänne tilläggsbevillningar 1879, båda af samma omfattning som den af 1871, den ena på grundvalen af det löpande (1879) årets taxering för att fylla en på 1878 års statsregering uppstånden brist, den andra deremot på grundvalen af »nästkommande (1880) ars bevillningstaxering». Den senare formen, som afser det följande finansaret, blir derefter den regelmässiga, och i den gafvo 1880 och 1881 års riksdagar hvar sin tilläggsbevillning, båda för öfrigt enligt samma grunder som 1871. Sedermera förekommer ingen tilläggsbevillning förrän på 1892 års urtima riksdag, da kostnaderna för den vid detta tillfälle beslutna försvarsorganisationen och den deraf betingade skatteregleringen föranledde en stegring af den direkta beskattningen. Då gaf riksdagen en tilläggsbevillning att utgå med 30 öre för bevillningskrona å bevillning af fast egendom och af inkomst, »dock så, att de, hvilka för inkomst äro taxerade till belopp understigande 800 kr., skola från tilläggsbevillningens utgörande vara befriade». 1893 och 1894 års riksdagar höjde tilläggsbevillningen till 1 kr. pr bevillningskrona med bibehållande af nyssnämnda lindring. Bada åren hade K. M:t föreslagit en annan form för densamma, nämligen frihet från tilläggsbevillningens utgörande ända upp till 1,200 kr:s upptaxerad inkomst och 50 proc. nedsättning för taxeringsbelopp från 1,200–1,800 kr. Först vid 1895 års riksdag vunno dessa principer bifall, i det tilläggsbevillningen då sattes till 30 öre för bevillningskrona å taxeringsbelopp af 1,800 kr. och deröfver, dito 15 öre för taxeringsbelopp från 1,200 till 1,800 kr., taxeringsbelopp derunder fria. Reglerna för tilläggsbevillningen inneslutas i en särskild förordning.
Postmedlen voro före 1809 ett regale. Nu utgöra de ett undantag från den regeln, att det är konungen, som har att bestämma afgifterna för begagnandet af statens inrättningar. I likhet med hvad förhållandet är med tull- och telegrafverken, hvilkas utgiftsstater direkt bestridas af dertill hörande inkomster, utgår direkt af postmedlen hvad postverket till sina utgifter behöfver. 1896 års riksstat utvisar ett öfverskott å postmedlen af 345,000 kr.
Stämpelmedlen (förr kallade Chartae sigillataeafgiften) tillhöra de inkomsttitlar, som särskildt togos i anspråk vid den bördornas öfverflyttning, som den 1892 beslutna nya försvarsorganisationen medförde. Förut varande stämpelafgifter hafva höjts, t. ex. å bouppteckning, och antalet af de föremål, som skola stämpelbeläggas, har väsentligt ökats. Exempelvis må anföras depositionsbevis och obligationer.
Med acciser förstås afgifter å sådana varor, som tillverkas inom landet och inom detsamma försäljas. De statsinkomster, som 60 § R. F. med detta ord ursprungligen afsåg, voro de afgifter, som förbundits med den s. k. »lilla tullen» l. »landttullen», hvilken första gången 1622 af ständerna såsom bevillning åtogs och bibehöll denna egenskap, tills den 1810 afskaffades. Derefter qvarstod endast den s. k. »saluaccisen» förstäderna, hvilken alltmer smälte ihop till en obetydlighet, så att den slutligen vid 1862–63 ars riksdag affördes ur statsräkenskaperna. Från och med 1869 har emellertid en ny accis tillkommit, hvitbetsockertillverkningsafgiften (för 1896 beräknad till 7 mill. kr.). Om man så vill, kan spelkortsafgiften räknas som en accis. Före 1883 upptogs den emellertid under bevillningsförordningens III art., sedermera har den förts under stämpelmedlen. Som accis måste ock bränvinstillverkningsafgiften betraktas, ehuru den eller rättare dess forna motsvarighet, »husbehofsbrännerimedlen», särskildt nämnes i 60 § R. F. Sedan husbehofsbränningen 1855 afskaffades, är det förra uttrycket det korrekta och det, som i riksstaten användes för att beteckna denna statsinkomst. Bränvinsförsäljningsafgiften är deremot en accis, som icke ingår till statsverket, utan fördelas mellan kommunerna, landstingen och länens hushållningssällskap. Den har icke bevillnings natur, utan grundar sig på en näringslagstiftningsakt.
Med tullar förstås afgifter å varor, som föras in i, ut ur eller igenom landet. Om tullens och de öfriga bevillningarnas historik se Bevillningar i hufvudarbetet.
I 60 § R. F. förbjudes konungen att utan riksdagens samtycke förhöja allmänna afgifter, tullen å in- och utgående spanmål allena undantagen. Rätt att nedsätta bevillningsafgifterna har konungen således. Denna rätt har ock blifvit utöfvad både i fråga om tullar, stämpelmedel och afgifter hörande under den allmänna bevillningen. Den måste ock erkännas såsom förefintlig med hänsyn till alla bevillningarna utan åtskillnad. Den faktiska utöfningen af denna rätt begränsas emellertid af de svårigheter att få de till statsbehofvens bestridande disponibla medlen att räcka till, som en nedsättning af en eller annan bevillningsafgift kan medföra.
I Norge och Danmark förstås med bevillning (bevilling) beviljandet af medel till en utgift, d. v. s. hvad i Sverige kallas anslag. O. V.