Sida 408
Beverningk, Hieronymus van, holländsk statsman, född i Gouda 1614, grundlade sitt stora rykte som diplomat genom underhandlingarna med Cromwell 1653–54, som ledde till fred med England och huset Oraniens uteslutning från generalkaptensoch ståthållareämbetena i Holland. Han var sedermera (till 1665) generalskattmästare. Som en af republikens fullmäktige deltog han i fredsunderhandlingarna i Breda (1667), Aachen (1668) och Nijmegen (1678) och afslöt 1679 års freds- och handelstraktat på sistnämnda ställe med Sverige. Derefter lemnade han det politiska lifvet och kastade sig med ifver på blomsterodling. Sedan 1673 var han kurator för Leidens universitet. Död 1690.
*Bevillningar, statsr., kallas i Sverige med ett gemensamt namn statsverkets extra ordinarie inkomster. Under det att de ordinarie inkomsterna utgå på obestämd tid, d. v. s. till dess de af vederbörlig myndighet (konung eller konung och riksdag) ändras eller upphäfvas, gifvas bevillningarna af riksdagen för viss tid, en bestämd statsregleringseller finansperiod, efter hvars utgång de i regel (om ett undantag se 109 § 3 mom. R. F.) bortfalla, om deras förnyande icke dessförinnan beslutes. Under perioden 1809–66, då riksdagarna i regel återkommo hvart femte och efter 1845 hvart tredje år, räknades finansperioden från riksdag till riksdag. Den bevillning, som en gifven riksdag åtagit sig, skulle således utgå till slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af nästa riksdag faststälts (61 § R. F.). Sedan 1866 års riksdagsordning infört årliga riksdagar, sammanfaller den finansperiod, för hvilken bevillningarna gifvas, med kalenderåret. 59 § R. F. föreskrifver, att konungen skall, i sammanhang med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof, för riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar fylla hvad staten kan erfordra utöfver de ordinarie inkomsterna. Bevillningarna gifvas således för att fylla den brist, som uppstår, då statens ordinarie inkomster visa sig icke räcka till för dess utgifter. Denna brist är numera mycket stor. Under det den vid senaste riksdagen (1895) beslutade riksstaten för år 1896 upptagit de ordinarie inkomsterna till 19,070,000 kr., hafva bevillningarna dersammastädes beräknats till 78,450,000 kr. Att, sedan statsutgifterna bestämts, genom de ordinarie inkomsternas beräkning utreda huru mycket genom bevillningar bör utgöras och med förslag derom till riksdagen inkomma är statsutskottets uppgift, och det är denna uppgift 69 § R. F. åsyftar, då den talar om »statsutskottets förslag rörande antingen statens reglerande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp». Att deremot genom beräkning af hvad de särskilda bevillningarna kunna inbringa och huru högt hvar och en af dem bör sättas anvisa utvägar, huru detta totalbelopp skall åstadkommas tillhör bevillningsutskottet, som sålunda (enligt 71 § R. F.) har att förslagsvis bestämma grunderna för bevillningarna, »sättet för deras tillämpning eller bevillningens fördelning till utgörande». Ursprungligen hade bevillningsutskottet skyldighet att vid hvarje riksdag inkomma med förslag till dessa grunder, och riksens ständer likaså skyldighet att om dem fatta formligt beslut. Men vid 1853–54 års riksdag antogs en grundlagsändring, som medförde, att sådant förslag blott då behöfde afgifvas, när kungl. proposition, motion eller bevillningsutskottet sjelft påyrkade ändring i dessa grunder. Formligt beslut om desamma fattar riksdagen således hädanefter, endast i fall sådant ändringsförslag vinner dess bifall. Annars anses de stillatigande godtagna och tillerkända giltighet för den nya finansperioden derigenom, att bevillningarnas beräkning på dem baseras. Den motsättning, som sålunda eger rum mellan 69 och 71 §§ R. F., sammanhänger med den skillnad i behandlingssätt, som under perioden 1809–66 kom dessa frågor till del. Under det vid frågor rörande statens reglerande (d. v. s. anslagsfrågor) och bevillningens derefter lämpade hela belopp 3 stånds sammanstämmande beslut var riksdagens, erfordrades i de fall, som 71 § R. F. afser, samstämmighet mellan alla fyra stånden. Vanns icke sådan enighet, tillsattes ett förstärkt utskott att med riksens ständers rätt besluta. Frågor hörande under 69 § R. F. gingo i sådant fall till förstärkt statsutskott, frågor hörande under 71 § R. F. intill 1853–54 års riksdag till förstärkt statsutskott, derefter till förstärkt bevillningsutskott i öfverensstämmelse med regeln i 73 § 1810 R. O. Anledningen till att 1809 ett annat behandlingssätt stadgades för frågor rörande bevillningarnas grunder än för frågor rörande deras samlade belopp var den, att förut beslöt hvart stånd för sig sin bevillning. Då detta ändrades 1809, ville man åtminstone hindra att tre stånd bestämde bevillningen för det fjerde. Efter 1866 gå nyssnämnda frågor af såväl det ena som det andra slaget i fall af skiljaktighet kamrarna emellan till gemensam votering.
60 § R. F. omtalar sex olika slag af bevillningar: tullmedlen (för år 1896 beräknade till 36 mill. kr.), accismedlen (7 mill.), »husbehofsbrännerimedlen» l. bränvinstillverkningsafgiften (14 1/2 mill.), postmedlen (8 1/2 mill.), »chartasigillatae-afgiften» l. stämpelmedlen (5,30 mill.) samt »hvad hvarje riksdag dessutom särskildt såsom bevillning sig åtager», d. v. s. den s. k. allmänna bevillningen.
Bevillningsförordning kallas den kungörelse, som konungen på riksdagens begäran utfärdar om den allmänna bevillning, som riksdagen åtagit sig. Uttrycket »allmän bevillning» är emellertid numera icke fullt tillämpligt. Intill år 1883 användes det såsom sammanfattande benämning på de tre olika slags bevillningsafgifter, som i då gällande bevillningsforordningar sammanfattades: bevillning enligt art. I (personlig skyddsafgift), enligt art. II (för fastighet och för inkomst af kapital eller arbete), enligt art. III (för särskildt angifna förmåner och rättigheter, t. ex. af bankbolag med sedelutgifningsrätt, utländska handlande och konsertgifvare m. m.). Men sagda år beslöt riksdagen, att personliga skyddsafgiften skulle upphöra, och att bevillningen för särskilda förmåner och rättigheter skulle urskiljas ur bevillningsstadgan och utgöra en särskild förordning. Sedan dess är bevillningsförordningen ej längre uppdelad i artiklar, utan behandlar endast den afgift, som motsvarar den gamla »bevillningen efter II
Källa: Project Runeberg · ·
