Sida 409
artikeln». Sedan dess har i riksdagsskrivelserna uttrycket »allmänna bevillningen» i regel utbytts mot »bevillning af fast egendom och af inkomst», hvarjämte riksstaten undergått en motsvarande förändring, i det att dess inkomstsida under bevillningarna icke längre upptager någon »allmän bevillning», utan i stället dels »bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter» (för år 1896 beräknade till 800,000 kr.), dels »bevillning af fast egendom samt af inkomst» (5 mill.). Till 1873 anvisades allmänna bevillningen på Riksgäldskontoret, men derefter ötverflyttades den till Statskontoret för att i likhet med öfriga statsmedel stå till konungens disposition.
Bevillningsförordningen innehåller, förutom de af riksdagen fastställda grunderna för berörda afgifters utgående (om dessa grunder se Allmän bevillning. Suppl.), äfven föreskrifter angående taxering, debitering, uppbörd, afkortning och redovisning. I fråga om flertalet af dessa, senare bestämmelser eger konungen, i kraft af sin legislativa myndighet, medbeslutande- och pröfningsrätt. Till bevillningsförordningen brukar från och med år 1861 såsom bilaga fogas en instruktion för taxeringsmyndigheterna.
Understundom har det visat sig af behofvet påkalladt att höja denna bevillning. En rubbning af de grunder, efter hvilka den utgår, skulle emellertid medföra olägenhet, särskildt med hänsyn till det samband, som numera rader mellan nämnda bevillning och kommunernas uttaxeringar för egna behof, hvilka beräknas utgå med så eller så mänga kronor per bevillningskrona eller per fyrk (se d. o.). Man har derför valt formen af tilläggsbevillning. En sådan gafs för första gången 1871, då riksdagen beviljade »en särskild tilläggsbevillning» att »utan sammanblandning med den allmänna bevillningen på grund af innevarande (1871) års bevillningstaxering utgå sålunda att å enhvar enligt II art. bevillningsstadgan skattskyldigs debetsedel särskildt utföres ett belopp motsvarande hälften af den honom i debetsedeln påförda bevillning efter II art.» Derefter gafvos tvänne tilläggsbevillningar 1879, båda af samma omfattning som den af 1871, den ena på grundvalen af det löpande (1879) årets taxering för att fylla en på 1878 års statsregering uppstånden brist, den andra deremot på grundvalen af »nästkommande (1880) ars bevillningstaxering». Den senare formen, som afser det följande finansaret, blir derefter den regelmässiga, och i den gafvo 1880 och 1881 års riksdagar hvar sin tilläggsbevillning, båda för öfrigt enligt samma grunder som 1871. Sedermera förekommer ingen tilläggsbevillning förrän på 1892 års urtima riksdag, da kostnaderna för den vid detta tillfälle beslutna försvarsorganisationen och den deraf betingade skatteregleringen föranledde en stegring af den direkta beskattningen. Då gaf riksdagen en tilläggsbevillning att utgå med 30 öre för bevillningskrona å bevillning af fast egendom och af inkomst, »dock så, att de, hvilka för inkomst äro taxerade till belopp understigande 800 kr., skola från tilläggsbevillningens utgörande vara befriade». 1893 och 1894 års riksdagar höjde tilläggsbevillningen till 1 kr. pr bevillningskrona med bibehållande af nyssnämnda lindring. Bada åren hade K. M:t föreslagit en annan form för densamma, nämligen frihet från tilläggsbevillningens utgörande ända upp till 1,200 kr:s upptaxerad inkomst och 50 proc. nedsättning för taxeringsbelopp från 1,200–1,800 kr. Först vid 1895 års riksdag vunno dessa principer bifall, i det tilläggsbevillningen då sattes till 30 öre för bevillningskrona å taxeringsbelopp af 1,800 kr. och deröfver, dito 15 öre för taxeringsbelopp från 1,200 till 1,800 kr., taxeringsbelopp derunder fria. Reglerna för tilläggsbevillningen inneslutas i en särskild förordning.
Postmedlen voro före 1809 ett regale. Nu utgöra de ett undantag från den regeln, att det är konungen, som har att bestämma afgifterna för begagnandet af statens inrättningar. I likhet med hvad förhållandet är med tull- och telegrafverken, hvilkas utgiftsstater direkt bestridas af dertill hörande inkomster, utgår direkt af postmedlen hvad postverket till sina utgifter behöfver. 1896 års riksstat utvisar ett öfverskott å postmedlen af 345,000 kr.
Stämpelmedlen (förr kallade Chartae sigillataeafgiften) tillhöra de inkomsttitlar, som särskildt togos i anspråk vid den bördornas öfverflyttning, som den 1892 beslutna nya försvarsorganisationen medförde. Förut varande stämpelafgifter hafva höjts, t. ex. å bouppteckning, och antalet af de föremål, som skola stämpelbeläggas, har väsentligt ökats. Exempelvis må anföras depositionsbevis och obligationer.
Med acciser förstås afgifter å sådana varor, som tillverkas inom landet och inom detsamma försäljas. De statsinkomster, som 60 § R. F. med detta ord ursprungligen afsåg, voro de afgifter, som förbundits med den s. k. »lilla tullen» l. »landttullen», hvilken första gången 1622 af ständerna såsom bevillning åtogs och bibehöll denna egenskap, tills den 1810 afskaffades. Derefter qvarstod endast den s. k. »saluaccisen» förstäderna, hvilken alltmer smälte ihop till en obetydlighet, så att den slutligen vid 1862–63 ars riksdag affördes ur statsräkenskaperna. Från och med 1869 har emellertid en ny accis tillkommit, hvitbetsockertillverkningsafgiften (för 1896 beräknad till 7 mill. kr.). Om man så vill, kan spelkortsafgiften räknas som en accis. Före 1883 upptogs den emellertid under bevillningsförordningens III art., sedermera har den förts under stämpelmedlen. Som accis måste ock bränvinstillverkningsafgiften betraktas, ehuru den eller rättare dess forna motsvarighet, »husbehofsbrännerimedlen», särskildt nämnes i 60 § R. F. Sedan husbehofsbränningen 1855 afskaffades, är det förra uttrycket det korrekta och det, som i riksstaten användes för att beteckna denna statsinkomst. Bränvinsförsäljningsafgiften är deremot en accis, som icke ingår till statsverket, utan fördelas mellan kommunerna, landstingen och länens hushållningssällskap. Den har icke bevillnings natur, utan grundar sig på en näringslagstiftningsakt.
Med tullar förstås afgifter å varor, som föras in i, ut ur eller igenom landet. Om tullens och de öfriga bevillningarnas historik se Bevillningar i hufvudarbetet.
I 60 § R. F. förbjudes konungen att utan riksdagens samtycke förhöja allmänna afgifter, tullen
Källa: Project Runeberg · ·
