Birkarlar l. Birkarlaboar (på finska Pirkkalaiset) kallades ett förbund eller sällskap, som under medeltidens senare hälft spelade en synnerligen betydande rol i Finlands och norra Sveriges odlingshistoria. Sannolikt är, att birkarlarna hade köpenskap till sitt ursprungliga näringsfång, att de voro bosatta i trakten kring de vest-tavastländske insjöarna (d. v. s. i de nuvarande socknarna Birkkala och Rengo), samt att de plägade förmedla varubytet mellan de på nordlanden seglande tyske handelsmännen och lapparna. Såsom birkarlarnas vigtigaste mötesplats med tyskarna nämnes den vid Kumo elfs mynning belägne Ylistaro by, som fordom torde hafva varit mycket betydande och burit namnet Teljän kaupunki (Telje stad). Med lapparna deremot, hvilka ännu vid den nya tidens början innehade ungefär hälften af det nuvarande Finland, idkade birkarlarna handel under långt utsträckta bytes- och fångstfärder. Huru långt de om sider lyckats sträcka sin köpenskap ses af ett vid herredagen i Telge 1328 fattadt beslut, som gaf dem bekräftelse på rättigheten att liksom förr handla med lapparna i Vesterbotten, vid Torneå, Luleå och Piteå elfvar. Birkarlarna hade samtidigt utvidgat sin verksamhet äfven på annat sätt: dels genom att börja utkräfva skatt af lapparna, dels genom att slå under sig det vinstgifvande fisket i de bottniska elfvarna och anlägga nybyggen. En äldre uppgift förtäljer, att Magnus Ladulås omkr. 1277 lofvat lapparna till egendom åt den, som kunde bringa dem under Sveriges krona, samt att birkarlarna då drogo ut under anförande af en ansedd man, Mattias Kurk (troligen rättare Kurki, det finska namnet på trana; jfr slägtnamnet Kurck). Sålunda skulle birkarlarna hafva fått lagligt välde öfver lapparna, mot vederlag åt kronan af några timmer gråskinn årligen. Sägnens pålitlighet har dock i senare tid blifvit dragen i tvifvelsmål.
Det är ganska svårt att afgöra huru stor del birkarlarna togo i uppodlingen af norra Finlands obygder -- en fråga, som eger nära samband med några af de dunklaste punkterna i landets äldre historia. T. o. m. derom hafva forskarna varit oense, huruvida birkarlarna voro till börd och språk finnar eller svenskar och huruvida de uppkallades efter socknen Birkkala eller tvärtom gåfvo henne namn. Onekligen tyckes ordet birkarl vara svenskt; men om birkarlarna verkligen närmast utgingo från Birkkala och Rengo, i hvilka nejder det icke finnes det ringaste spår af någon större eller mindre svensk koloni, kan namnet i och för sig ej anses bevisa mycket. Finska språket kan i sådant fall helt enkelt hafva från svenskan lånat ordet pirkkalainen i betydelsen handelsman, på samma sätt som ett tyskt folknamn, förfinskadt till saksa, fått beteckna både handelsman och tysk. Ej osannolik tyckes den hypotesen, att birkarlarna ej uteslutande tillhört någondera nationaliteten, utan att deras namn betecknat både svenskar och finnar, dock att det senare folkelementet efter hand blifvit öfvervägande. På sådant sätt tyckes också Österbottens hastigt fortgående kolonisation vinna sin naturligaste förklaring. I alla händelser är visst, att birkarlarna dervid bidrogo synnerligen verksamt (jfr Qväner och Österbotten).
Birkarlarna bibehöllo sin ställning ända till inemot medeltidens slut, då de förändrade kulturförhållandena efter hand torde hafva omskapat deras verksamhet eller gjort henne öfverflödig. Lapparna hade redan då dragit sig längre tillbaka till landets inre och norre delar, och deras förra betesmarker hade intagits af en bofast befolkning, som idkade både jordbruk och handel. De sista underrättelserna om birkarlarna tala om deras öfvermod och utpressningar, hvilka om sider föranläto Gustaf Vasa att 1554 upphäfva detta samhälles företrädesrättigheter, hvarpå äfven sjelfva namnet birkarlar försvinner ur historien. E. G. P.