Blod, fysiol., den vätska, som fyller menniskans och djurens hjerta och ådror samt under lifvet ständigt rör sig genom dem. Denna vätska är något simmig och klibbig, tyngre än vatten, till färgen än ljust skarlakansröd (arterielt blod), än mörkröd (venöst blod) och nästan fullkomligt ogenomskinlig. Den senare egenskapen beror derpå att i sjelfva vätskan (blodets plasma) är uppslammad en ofantlig mängd små kroppar (blodkroppar, blodceller), hvilka äro af två olika slag: röda och hvita. De röde blodkropparna bilda det öfvervägande flertalet och äro så många, att på 1 kubikmillim. (1/27 kub.-linie) räknas ungefär 5 millioner. De äro hos menniskan och de flesta däggdjur till formen runda skifvor med i midten intryckta sidor (bikonkava linser), som i sin störste diameter hos menniskan mäta endast 1/126 millim, (ungefär 1/300 linie). Hos kamelartade däggdjur, foglar, amfibier och de fleste fiskar äro de ovala. Deras vigtigaste beståndsdel är ett rödt jernhaltigt färgämne (hemoglobin), som genom sin stora frändskap med luftens syre, med hvilket det under blodets lopp genom lungorna ingår en lös kemisk förening (oxyhemoglobin), samt sin egenskap att med lätthet åter afgifva detta syre åt väfnadselementen, spelar en utomordentligt vigtig rol vid respirationsprocessen. Det är denne de röde blodkropparnas beståndsdel, som är orsaken till blodets färg, ty plasmat är på sin höjd svagt gulaktigt. Då blodet är mättadt med syre (såsom i lungvenerna och kroppens arterer), är det skarlakansrödt; denna färg blir allt mörkare, ju mindre syre blodet innehåller, och är derför hos en genom qväfning död varelse nästan alldeles svart.
De hvite blodkropparna äro efter döden klotrunda, något större än de röde, bestå af en kornig halffast massa (protoplasma), som innesluter en eller ett par kärnar, och förekomma mycket sparsammare än de röde (i medeltal 1 hvit på 360 röda). Hos en lefvande varelse är deras form mycket vexlande, ty de besitta förmågan af sjelfständiga rörelser, hvilka mycket likna dem, som iakttagas hos åtskilliga af de lägsta djuren (amoeber m. fl.).
Några minuter efter det att blodet, t. ex. vid en åderlåtning, lemnat kroppen, undergår det en mycket märkvärdig förändring, i det att det stelnar (löpnar, lefrar sig, koagulerar) till ett gelé. Småningom blir detta gelé fastare och sammandrager sig, hvarvid ur det samma utpressas en klar vätska, och efter en viss tid har blodet på sådant sätt skilt sig i två delar -- det fasta geléet (blodkakan l. blodlefvern), som innehåller alla blodkropparna och derför är rödt till färgen, samt den klara, svagt gulaktiga vätskan (blodvattnet, serum). Derigenom att blodet, medan det flyter ut ur ådern, piskas eller vispas, kan dess stelnande förekommas, men dervid samlar sig på vispen ett tanigt elastiskt ämne, som är hvitt till färgen, sedan det genom tvättning befriats ifrån vidhängande blodkroppar. Detta ämne, hvars afskiljande i fast form just är det, som vållar koagulationen, kallas fibrin (trådämne) och tillhör den grupp af qväfvehaltiga substanser, som benämnas ägghviteämnen. Om det piskade (defibrinerade) blodet lemnas i ro, sänka sig blodkropparna småningom mot bottnen af kärlet och kunna således äfven på detta sätt skiljas från blodvattnet.
Blodet innehåller, utom de nämnda, en stor mängd olika ämnen, bl. a. i största myckenhet ett ägghviteämne (som föga skiljer sig från den vanliga ägghvitan i hönsägget), något fett, spår af socker, urinämne, mjölksyra, flere oorganiska salter (koksalt m. fl.) och gaser (syre, kolsyra och qväfve) m. m. Blodets sammansättning måste naturligtvis vara betydligt olika vid olika tider och i olika delar af kroppen, ty genom denna vätska passera såväl alla de näringsämnen, som, upptagna i matsmältningsapparaten, skola tillföras de olika väfnaderna, som äfven de affallsämnen, hvilka uppstå vid de särskilda väfnadselementens verksamhet och såsom onyttiga eller skadliga måste afsöndras från kroppen. Jfr C. Lovén, Om blodet etc. (1876). C. L.