Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Bön

Ämne: Kristen troslära · Filosofi, religion och bibeln

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 2 (1878), sp. 1469–1472 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Bön. Det har aldrig funnits och finnes icke någon religion, i hvilken menniskan ej manats att genom bönen söka närma sig ett af henne anadt eller ock i ett klarare trosmedvetande fattadt högre väsende. Beroendet af detta väsende och behof vet af dess hjelp i alla lifvets förhållanden hafva framkallat bön på menniskors läppar. Bönen sammanhänger så nära med hvarje religions väsende, att man har fullt skäl att säga: der ingen religion är, der är ingen bön; der ingen bön är, der är ingen religion -- intet verkligt och innerligt samband med Gud. Blott ateisten och panteisten kunna icke bedja. Den förre tror ej, att något högre väsende finnes; den senare tror alltet vara Gud och sig sjelf åtminstone en del af Guds väsende. Allt efter de olika förhållanden, i hvilka en menniska står till sin Gud, äfvensom efter de olika själsstämningar, som hos henne kunna framkalla en bön, gestaltar sig denna såsom bön i inskränkt mening eller åkallan, såsom tacksägelse och lof eller såsom förbön.

För att detta menniskans hänvändande till Gud skall hafva något verkligt föremål, och för att menniskan skall kunna träffa den hon söker, måste det högre väsendet vara ett lefvande och andligt väsende, ej ett blindt öde, ej en abstrakt verldssjäl och ej befinna sig i ett oupphinneligt fjärran. Gud måste vara ett jag, till hvilket menniskohjertat, i all känsla af sitt beroende och afstånd, kan säga sitt du, hvilket i djupaste mening Kristus har lärt oss, då han gaf oss anvisningen att bedja: Fader vår. -- Vid den kristliga bönen är framför allt att märka, att hon är en hjertats sak, ett hjertats samtal med Gud. Denna bönestämning kan och bör alltid bo i hjertat, äfven om ej särskilda ord och suckar gå öfver läpparna. Hjertats grundton bör vara bön, hvarå väl ock torde syftas med den apostoliska förmaningen "Bedjen utan återvändo!" (1 Tess. 5: 17). Detta utesluter dock ej behofvet af särskilda bönestunder på vissa tider af dagen eller året. Hvad söndagen är för arbetsveckan, det äro

bönestunderna, i synnerhet morgon och qväll, för arbetsdagen -- ett sabbatsfirande, ett helgande af några stunder åt Herren och själen. Detta må dock icke framställas endast såsom ett tvång, hvilket lätt urartar till en tom och andelös pligtutöfning, såsom vid muhammedanernas minaretsrop eller katolikernas horae. Man bör aldrig förgäta, att bönen är mer än en pligt: den är en rätt, som Kristus sjelf gifvit sina trogne (Joh. 16: 26, 27). -- På frågan: hvarom får man bedja? gifver Herrans bön, som kan anses såsom vår mönsterbön, det rätta svaret: vi få bedja om meddelandet af allt godt, om afvändandet af allt ondt, i såväl andligt som lekamligt afseende. -- På frågan: huru skola vi bedja? gifva Matt. 6: 6--7, Joh. 16: 23, Luc. 18: 1--11 äfvensom Jesu eget exempel (Matt. 26: 39--44) det bästa svaret. Bönen måste ske med andakt, i ödmjukhet, i botfärdighet, med ihärdighet och troende tillförsigt samt, hvad som är det vigtigaste, den måste ske i Jesu Kristi namn, d. v. s. i förtröstan på honom, efter hans sinne och i hans anda. -- Vid den kristliga bönen är fäst löftet om bönhörelse, hvilket innebär, att Gud, i all sin höghet och vishet, gör afseende på en menniskas böner, om de äro allvarliga och frambäras i det rätta, undergifna sinnet. Många kristnas erfarenhet och hela den kristna verldens historia bära vittnesbörd derom att sådan bönhörelse från Guds sida verkligen egt och eger rum. Det är dock klart, att bönhörelse dervid måste fattas i sin rätta mening; den gudomliga visheten gifver icke alltid hvad menniskan i sin inskränkthet och ovishet beder om, allra minst när det gäller lekamliga ting. Med Guds bönhörelse mena vi derför Guds goda och kärleksrika hjertelag att lyssna till en troende menniskas böner, af hvad slag de vara må, samt Hans vilja och förmåga att gifva hvad bäst och nyttigast är. -- Många finnas, som, åtnöjande sig med en kallt förståndsmässig religion, icke vilja tro på möjligheten af bönhörelse från Guds sida. De vanligaste invändningarna mot denna kristendomens lära, som är en bland dess skönaste och trösterikaste, äro följande: a) Det skulle vara ett högmod af en dödlig menniska att vilja genom sin bön intränga i Guds råd och "genom bönens pockande enträgenhet söka att till förmån för vår ögonblickliga fördel afvända Gud från Hans vishets planer" (Kant). Men till en sådan djerfhet har Kristus uttryckligen gifvit oss rätt, med vilkor att vi bruka den i hans sinne, i ödmjukhet och undergifvenhet, efter hans exempel. -- b) Allt är dock på förhand genom Guds försyn bestämdt. Men då är det ock af Gud bestämdt, att bönen måste gå före hjelpen, enär den rätta stämningen i ett sinne, åt hvilket Gud vill förläna sin hjelp, just är den, som uttalar sig i en from, undergifven bön. -- c) Gud känner ju genom sin allvetenhet redan på förhand alla våra behof; "bedjandet är derför endast en vidskeplig vantro, ett fetischväsende, endast en uttalad önskan inför ett väsende, som icke behöfver veta våra önskningar, och man uträttar således ingenting dermed samt tjenar ej häller Gud" (Kant). Men just derpå har Kristus (Matt. 6: 8) grundat bönens nödvändighet och åsyftar dermed, att vi i lifvet skola gifva Gud äran, böja vår vilja under hans och erkänna såsom en gåfva från honom allt hvad vi ega och undfå, "att vi måtte erkänna det och med tacksamhet undfå vårt dagliga bröd" (Luther). -- d) Många af våra angelägenheter äro för små för Gud. Men stort och smått beror alldeles af den synpunkt, ur hvilken det betraktas, och till och med det, som synes allra minst, ställer Kristus uttryckligen under den gudomliga försynens öga (Matt. 10: 29, 30.). För oss beror allt derpå att vi, städse erkännande vår ringhet, hemställa allt åt Gud, afbidande den bönhörelse, som hans godhet och vishet kan vilja skänka oss.

En stor karaktersskilnad eger rum mellan bönen i Nya och i Gamla testamentet. Hebréen har ett helt system af mångskiftande och minutiösa föreskrifter rörande bönelifvet. Han står eller knäböjer vid bönen, i bägge fallen med mot himlen uppsträckta, stundom bröstet betäckande händer; han sänker i sorg hufvudet mot bröstet, han lägger det i klagan mellan sina knän, ja han störtar sig stundom med hela kroppen ned till jorden; han beder med betäckt hufvud äfven under vesterlandets himmel; hans hatt är hans turban; han älskar såsom sina bästa bönetimmar solens uppgång och nedgång; han riktar vid sin bön sitt ansigte, icke såsom de öfrige orientalerna, mot solens uppgång (han vill icke förblandas med soldyrkarna), utan mot det heliga landet, och inom det heliga landet mot templet samt inom templet mot det i vester belägna allra-heligaste. Hebréernas vidlyftiga böneceremonier slogo öfver i tomma former och framkallade i Talmud en till vidunderlighet gränsande kasuistik. Redan på Jesu och apostlarnas tid finna vi grunddragen af denna ceremonitjenst, i synnerhet i den föreskriften att bön skulle hållas tre gånger om dagen (tredje, sjette och nionde timmen, d. v. s. kl. 9 f. m., 12 midd. och 3 e. m.), i de långa böneformulären samt i bruket af s. k. tänkespråk och klädefållar vid bönen. Huru dessa för bönens sanna väsende främmande formaliteter behandlades af fariséerna, känna vi genom Jesu allvarliga tillrättavisningar. Såsom en motsats till all ceremonitjenst, allt dödt formväsende, lärde Jesus oss gudstjensten i anda och sanning samt gaf oss sin enkla och innehållsdjupa bön, "Herrans bön", hvilken, såsom ett fullt och sant uttryck för menniskoandens alla tänkbara behof, så länge en kristen verld finnes till, städse skall vara den lefvande normen och typen för all välsignelserik bön. Till en början anförtrodd åt apostlarna, blef denna bön inom kort den kristna kyrkans dyrbaraste bön samt användes med förkärlek både vid gudstjensten och i hemmet. Ett liturgiskt bruk af densamma finner man dock först mot slutet af 3:dje årh., och det är först under Tertulliani och Cypriani tid, som denna bön framträder såsom församlingens oratio legitima et ordinaria. Vid denna tid var det äfven, som den nu brukliga s. k. doxologien ("ty riket är ditt o. s. v.") började tilläggas. J. V. B.