Borsyra

Borsyra, Boraxsyra, kem., en fast kristalliserande syra (sammansatt enligt formeln H₃ BO₃), som fås derigenom att någon syra, t. ex. svafvelsyra eller klorvätesyra, blandas med en koncentrerad lösning af borax. Hon framställdes första gången 1702 af Homberg, och hennes sammansättning utröntes 1824 af Berzelius. Syran finnes i vulkaniska trakter och medföljer vattenångor, som uppstiga genom sprickor i marken. Små mängder borsyra finnas i hafsvatten, i många mineralvatten och i flere mineral, t. ex. axinit, turmalin m. fl. Denna syras natriumsalt finnes i naturen (jfr Borax). Hennes kalciumsalt ingår i ett syd-amerikanskt mineral, boro-natrokalcit. Den mesta borsyran erhålles i Toscana på det sätt, att de heta, ur jorden utströmmande vattenångorna inledas i vattenbehållare, der syran upptages af vattnet; derpå afdunstas den erhållna lösningen i blypannor och lemnas i hvila, hvarefter horsyran utkristalliserar inom ett par dagar. Numera är denna syra en vigtig handelsartikel, som användes till beredning af borax, såsom ingrediens i aseptin och amykos. Årliga tillverkningen uppgår till mer än 2 mill. kilogr. (4,700,000 skålp.). Borsyran kristalliserar i hvita små fjäll, som äro tämligen svårlösliga i kallt vatten. Vid upphettning afgifver hon vatten och öfvergår till borsyreanhydrid, eller vattenfri borsyra, B₂ O₃, ett genomskinligt glas. Ehuru hon, för sig upphettad, hör till de mera eldfasta ämnena, förflyktigas hon ganska lätt med vattenångor, hvilket förklarar hennes förekomst uti vattenångor, som utströmma ur jorden. Borsyran är en svag syra, har ingen märkbar smak, är ej giftig, men ett utmärkt antisepticum (se Aseptin). Med baser gifver hon salter (borat) af mycket föränderlig sammansättning. Vigtigast bland dem är natriumsaltet eller borax. Mangansaltet användes såsom sickativ för oljefärg. P. T. C.