Bosnien

*Bosnien med Herzegovina, nominelt det nordvestligaste vilajetet i Turkiet, men på grund af 25:te art. i Berlinfördraget d. 13 Juli 1878 sedan Aug. 1878 besatt och förvaltadt af Österrike-Ungern. Det af Österrike-Ungern ockuperade området omfattar, utom det egentliga B. och Herzegovina, 51,110 qvkm., äfven det forna Rascia l. Rassa (sandjaket Novipasar), 7,350 qvkm., som väl har österrikisk-ungerska garnisoner, i Priboj, Prjepolje och Plevlje, men förvaltas af turkiska ämbetsmän. Folkmängden uppgick 1895 till 1,568,092 pers. (deraf i Herzegovina 219,511), hvartill komma besättningstrupper, omkr. 27,000 man, samt befolkningen i Novipasar (omkr. 153,000). Innevånarna tillhöra den serbisk-kroatiska stammen och kallas bosniaker (i Rascia raitser) och tala serbiska; turkiskan har trots osmanernas långa ockupation aldrig vunnit insteg. Derjämte finnas omkr. 16,000 zigenare, omkr. 8,000 judar, några albaneser, tsintsarer och osmaner, de sistnämnde mest i de större städerna. Omkr. 43 proc. voro 1895 grekiska katoliker (företrädesvis kallade serber), 21 proc. romerska katoliker (latiner), 35 proc. muhammedaner och 8,208 (0,5 proc) judar. Muhammedanerna äro mest bosniaker, hvilka efter landets eröfring genom turkarna öfvergingo till islam för att få behålla sina gods. Deras religiösa angelägenheter ledas af en under sjeich-ul-islâm i Konstantinopel subordinerande reis-el-ulema i Sarajevo. Moskéer, skolor etc. underhållas genom stora jordegendomar (Turk. vakf). Romerska katolikerna hafva en ärkebiskop i Sarajevo, biskopar i Banjaluka och Mostar, grekiska katolikerna en ärkebiskop i Sarajevo och metropoliter i Dolnja-Tuzla och Mostar. Folkundervisningen, som förut alldeles försummats, har af österrikarna bättre tillgodosetts, så att 1892 funnos, utom 700 mektebs (muhammedanska religionsskolor), omkr. 250 folkskolor, ett statsgymnasium, ett katolskt gymnasium, ett par seminarier, en teknisk skola, ett konstslöjdinstitut och ett bosniskt museum. Efter ockupationen har man börjat utveckla landets tillgångar; malmlagren hafva undersökts och börjat bearbetas, åtskilliga fabriker anlagts (bl. a. 4 stora tobaksfabriker) och kommunikationerna förbättrats genom anläggning af landsvägar och jernvägar (de sistnämnda hade 1894 en längd af 806 km.), hvarigenom varuomsättningen i hög grad ökats. Utförseln består hufvudsakligen af trävaror, torkade plommon samt annan frukt, slagtboskap, hudar, ull, malmer, stenkol och mineralvatten. Landet tillhör sedan 1880 det österrikisk-ungerska tullområdet. — Med afseende på B:s statsrättsliga ställning är i konventionen mellan Turkiet och Österrike-Ungern 1879 uttryckligen erkändt, att ockupationen icke berör sultanens suveränitetsrättigheter. Förvaltningen handhafves i kejsaren-konungens namn af riksfinansministern i Wien, med en bosnisk byrå. Högsta förvaltningsmyndigheten i landet är landtregeringen i Sarajevo (för lokalförvaltning och kult, finanser och justitieärenden), hvilken biträdes af ett förvaltningsråd (som rådgifvande organ), sammansatt af de kyrkliga dignitärerna i Sarajevo samt 12 representanter för befolkningen. Dylika förvaltningsråd finnas äfven i hvarje af landets 6 kretsar: Sarajevo, Banjaluka, Bihač, Travnik, Dolnja-Tuzla och Mostar (Herzegovina) och i dessas distrikt. Budgeten för 1895 upptog inkomsterna till 14,08 mill. fl. och utgifterna till 14 mill. fl. Utom ett jernvägslån på 15 mill. fl. finnes ingen statsskuld. Enl. värnpligtslagen af 1881 äro alla vapenföra män från fyllda 20 år skyldiga till 3 års tjenst i linien och 9 års i reserven; befriade äro andlige, läkare, apotekare och skollärare. De inhemska trupperna bilda 4 regementen, om tills. omkr. 4,500 man. — B. var i forntiden en del af Illyrien, kom som romersk provins till Pannonien, men lades af Augustus till Dalmatien. Under folkvandringarnas tid hemsöktes det af olika folk, stod sedan än under serbisk, än under kroatisk öfverhöghet och blef jämte Kroatien äfven beroende af ungerska konungar, tills ban Tvertko (af en inhemsk fursteslägt) besatte hela kustlandet och 1377 antog konungatitel samt följdes af en rad konungar med mycket begränsad myndighet. Turkarna började eröfringen af landet i början af 1400-talet, men först 1463 var den fullbordad. Då gick största delen af adeln öfver till islam för att få behålla sina gods, medan bönderna fortforo att vara kristna. Den rörelse, som i 19:de årh. så starkt grep de kristna folkslagen i Turkiet, lemnade ej häller B. lugnt; dels gjordes uppror af bönderna mot muhammedanernas förtryck, dels af länsadeln, emedan den turkiska regeringen sökte begränsa dess inflytande. Frihetsstriden i Serbien utbredde sig äfven till B., men blef der undertryckt, likaså upproren 1830–32, 1834–35, 1840 och 1843. Den jäsning, som 1848 uppstod bland sydslaverna i Ungern, grep ock deras stamfränder i B.; både kristna och muhammedaner grepo till vapen mot turkarna och erbjödo Jellačič att sluta sig till Kroatien. Först 1851 fick Omer pasja bukt med upproret och kufvade samtidigt länsadelns makt. Sedermera njöt landet ett jämförelsevis ostördt lugn, i synnerhet under generalguvernören Osman pasjas välvilliga förvaltning (1860–68), tills 1875 ett nytt uppror utbröt, som den turkiska regeringen, upptagen af andra uppror och krig, ej förmådde undertrycka. Berlinkongressen bestämde slutligen (1878), att B. med Herzegovina (med undantag af en mindre del, som lemnades Montenegro) skulle öfverlemnas åt Österrike-Ungern att förvalta. I slutet af Juli ryckte österrikiska trupper in i landet, men mötte ett så kraftigt motstånd af muhammedanerna, att ockupationen först i slutet af Okt. var fullbordad.