Bukhåla, anat., kallas det rum, som inneslutes af bukväggarna. Dessa utgöras baktill af de fem ländkotorna, hvilkas kropp-rad, med kringliggande muskulatur, likt en köl sticker in i hålan; åt sidorna och framtill af de fyra paren stora platta bukmuskler och deras aponevroser, samt några mindre muskler; upptill af mellangärdet. Nedtill öfvergår bukhålan i bäckenets hålor. Hela hennes framsida klädes inuti af en bindväfsmembran med endotelbeläggning: bukhinnan (peritoneum), hvilken äfven betäcker vissa delar af de öfriga väggarna samt i större eller mindre mån de i hålan inneslutna inelfvorna. Hon har intet tomt rum, utan fylles fullständigt af innehållet, så att de båda, i hvarandra fortsatta, bladen af bukhinnan -- det som kläder väggen och det som omgifver inelfvorna -- ligga tätt intill och vid rörelse glida mot hvarandra, det senare dock endast i den utsträckning, som medgifves af inelfvornas fäste vid vägarna. Hålans vidd och form vexla vid andningen, till följd af inelfvornas större eller mindre svallning eller fyllning, af väggarnas spänning eller slappning m. m. Bukhinnans mot hvarandra liggande blad äro städse fuktiga af en ringa mängd klibbig vätska. Uppträder vätska i större mängd än vanligt, säges bukvattusot vara för handen. G. v. D.
Nordisk familjebok · första upplagan
Bukhåla
Ämne: Anatomi och vävnadslära · Sjukdomar, anatomi och läkekonst
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 2 (1878), sp. 1310 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗