Buktalare, fysiol, en person, som genom flitig öfning förvärfvat förmågan att så förändra karakteren (klangfärgen) i sin röst, att denna för åhöraren tyckes komma längre bort ifrån, än verkligen är fallet, eller från en hålighet (ett källarenvalf e. d.). -- Buktaleriets konst är så gammal, att dess ursprung förlorar sig i den äldsta forntiden. Dess fenomen omtalas redan af Hippokrates, hvilken emellertid -- liksom alla, äfven de mest bildade, ända intill slutet af förra århundradet -- var långt ifrån att deri se resultatet af ett genom öfning vunnet herravälde öfver den mekanism, genom hvilken det vanliga, naturliga, talet frambringas. Man var i allmänhet öfvertygad, att buktalarens ljud icke åstadkommos i de naturliga talorganen, utan i buken eller andra delar af kroppen, samt att hans förmåga var af öfvernaturligt ursprung, och såväl under den hedniska som under den kristna tiden hafva de olika kyrkornas presterskap icke försmått att för sina ändamål begagna sig af buktalarekonsten. Hos folket voro utöfvarna af denna konst, allt efter omständigheterna, an nästan dyrkade som helgon eller orakel, än förföljda, såsom de der ingått förbund med djefvulen.
Först i slutet af 1700-talet börja mera upplysta åsigter göra sig gällande, och man kan i detta afseende nämna abbé de la Chapelle såsom den förste, hvilken (i "Le ventriloque ou l'engastrimythe", 1772) på ett fördomsfritt sätt skingrade det mystiska dunkel, hvari denna sak dittills varit insvept. Till detta resultat bidrog i väsentlig mån en hederlig kryddkrämare, Saint-Gilles i Saint Germain en Laye, hvilken i utomordentlig grad fövärfvat sig buktalarefärdighet, men, ovanligt nog, försmådde att begagna sig af densamma för att ockra på sina medmenniskors vidskepelse eller lättrogenhet. Han gjorde ingen hemlighet af sin konst, utan lät tvänne af franska vetenskapsakademien utsedda ombud på honom sjelf grundligt studera alla dess detaljer.
De medel, som buktalaren använder för att frambringa sina ofta utomordentligt illusoriska effekter, äro dels sådana modifikationer af andningen samt strupens, svalgets och munhålans rörelser, som gifva det frambragta ljudet just den karakter och grad af styrka, som motsvara den föreställning han vill uppväcka hos åhöraren, dels sådana åtbörder och ett sådant minspel, som öfverensstämma dermed. Dit hörer bl. a. förmågan att nöjaktigt artikulera ljuden utan att, annat än i knappt märklig grad, röra läpparna samt att dervid på samma gång gifva åt ansigtet ett uttryck, som så litet som möjligt antyder en talande person. C. L.