Cession (Lat. cessio, af cedere, vika, afstå), jur., egentl. afstående, afträdande. Enligt det vanliga språkbruket betecknar detta ord den handling, hvarigenom en person till sina borgenärers förnöjande afstår alla sina närvarande tillgångar (cessio bonorum). Enligt den äldre rättsuppfattningen blef man genom en sådan handling fri från all vid afträdandet befintlig gäld, och cession var alltså en fördel (beneficium cessionis), hvilken derför medgafs endast under vissa förutsättningar. Sedermera blef en annan synpunkt bestämmande för lagstiftningen i detta hänseende, och dermed uppkom en annan och lämpligare benämning, konkurs (se d. o.).
I det juridisk-tekniska språkbruket nyttjas uttrycket cession för att beteckna afstående eller öfverlåtande af en fordran. Det karakteristiska för denna art af öfverlåtelse är, att fordringen öfvergår från en person till en annan, utan att gäldenärens samtycke behöfver inhemtas eller hans medverkan sökas. -- Föremål för cession kan hvarje fordran vara, såvida icke borgenärens person är af betydelse för fordringsrättens innehåll, i hvilket fall införande af en ny borgenär skulle förändra detta och derför gäldenärens medgifvande erfordras (t. ex. fordran på personligt
underhåll eller vård). Fordringen öfvergår från öfverlåtaren (cedenten) till den nye borgenären» (cessionarien) omedelbart genom sjelfva öfverlåtelsen, och det är ej nödigt att underrätta gäldenären om denna. Skulle gäldenären icke dess mindre betala till cedenten eller med honom ingå aftal om ändring i rättsförhållandet, får han räkna sig sådant till godo, om han handlat i god tro, d. v. s. icke på något sätt fått tillförlitlig kännedom om den skedda öfverflyttningen. -- Cessionens verkan visar sig deri att den cederade fordringen öfvergår till cessionarien i alldeles samma skick, hvari den fans hos öfverlåtaren, hvarken bättre eller sämre, d. v. s. med alla de företräden eller inskränkningar, som förut tillhörde den. En senare innehafvare kan göra fordringen gällande på samma sätt som en föregående (t. ex. föryttra pant eller indrifva borgen), men han kan ock mötas med samma invändningar (om preskription, om qvittering för fordran hos öfverlåtaren, m. m.). I afseende på sättet för öfverlåtelsen märkes, att denna kan ske på alla de sätt, på hvilka ett förmögenhetsobjekt i allmänhet öfvergår från en till annan (t. ex. köp, gåfva, betalning). Stundom eger denna öfvergång rum utan någon särskild öfverlåtelseakt, t. ex. när en löftesman infriar sin borgen och derigenom förvärfvar borgenärens fordran hos gäldenären. På beskaffenheten af den rättshandling, som förmedlat öfvergången, beror det i hvad mån cedenten ansvarar för att fordringen fullt utgår; från cessionen i och för sig kan derom ingen slutsats dragas.
Det sagda gäller, vare sig fordringen är fäst vid ett skriftligt dokument (skuldebref) eller icke; endast i det fall att ett sådant dokument är stäldt till innehafvaren eller till viss man eller order gälla andra regler. Jfr Innehafvarepapper. (Se för öfrigt I. Afzelius, "Om cession af fordringar enligt svensk rätt", 1876.) I. Afz.