Chiliasm

Chiliasm l. Kiliasm (Grek. chiliasmos, tidrymd af 1,000 år) är den vanliga benämningen på föreställningen om ett efter det nuvarande verldsloppets slut inträdande tusenårigt rike af förut icke anad glans och härlighet, då Kristus i synlig och sinlig måtto skall herska på jorden. Redan forntidens judar väntade af sin Messias, att han skulle upprätta ett jordiskt härlighetsrike, och detta synnerligen djupt rotade åskådningssätt öfverfördes till den kristna kyrkan af hennes judekristne medlemmar, likväl med den förändringen, att förverkligandet af nämnda förhoppning enligt deras tanke skulle inträffa först vid Kristi andra tillkommelse. Nazaréer och ebioniter hyllade med förkärlek denna lära. -- Chiliasmens framgång inom den första kristna kyrkan berodde dock ej uteslutande på inflytelsen af judiska föreställningar. Äfven aposteln Johannes' profetiska utsaga (Upp.-b. 20: 4) att de helige skulle regera med Kristus i tusen år samt hedningarnas grymma förföljelser gåfvo kraftigt stöd åt de kristnes förväntningar i detta afseende. Den förste målsmannen för läran om ett omedelbart förestående tusenårigt rike var biskop Papias af Hierapolis. Ej häller Justinus Martyr var främmande för densamma. Likaledes voro Tertullianus och montanisterna äfvensom Lactantius och Irenaeus ifriga chiliaster. Emellertid funnos många kyrkolärare, som betraktade deras åsigt med rätt mycket misstroende. I synnerhet gäller detta om de till den alexandrinska skolan hörande kyrkolärarna Clemens, Origenes, Dionysius m. fl. Kyrkans egen förändrade yttre ställning under Konstantin den store bidrog dock måhända kraftigast till att efter hand bringa hoppet om det tusenåriga riket i förgätenhet. -- Under medeltiden gåfvo i synnerhet korstågen näring åt de å nyo uppdykande chiliastiska funderingarna. En med chiliasmen beslägtad svärmisk profetism möter oss jämväl hos de fransiskanske spiritualerna. En synnerligen tacksam jordmån fann chiliasmen äfven hos de med allt kyrkligt bestående missnöjda revolutionärt fanatiska sekterna, t. ex. apostolikerna m. fl. Vid reformationstiden framträdde chiliasmen i sin krassaste form hos vederdöparna, eller anabaptisterna. Äfven de reformerta sekterna i England, Holland och Amerika upptogo mer eller mindre af chiliasmens grundåskådningar. Likaså voro den teosofiska riktningens målsmän, J. Böhme, W. Weigel och deras efterföljare, chiliasmen synnerligen tillgifna. Under hugenottkrigen fick chiliasmen en riklig näring genom cevenner-profeterna m. fl. Äfven bland de böhmiske och mähriske bröderna vann den insteg, liksom ock bland labadisterna. Af nyare tiders sekter är det framför allt bland irvingianerna och mormonerna, som den krassa chiliasmen vunnit anhängare. I sin allra subtilaste form deremot, såsom innebärande en på skriftens egna utsagor grundad förhoppning om en Kristi kyrkas kraftiga uppblomstring före hans rikes slutliga seger öfver verldsriket, kan chiliasmen sägas hafva vunnit fullt erkännande äfven bland rättrogna teologer. J. H. B.