Chorbiskopar (Korbiskopar, af Grek. chora l. choros, landsbygd, och episkopos, biskop, Lat. episcopi ruris l. chorepiscopi), "landtbiskopar", "lydbiskopar", kallades i den gamla kristna kyrkan de prester, hvilka hade uppsigt öfver församlingarna inom särskilda kretsar på landsbygden. Vanligtvis voro städerna utgångspunkter för kristendomens utbredande på
landsbygden, och i sådant fall stodo nybildade landsförsamlingar i närmaste beroende af närgränsande stadsförsamlingar samt erhöllo af stadsbiskopen en presbyter till församlingsföreståndare. Stadsbiskopen utöfvade dock fortfarande den egentliga uppsigten öfver samma landsförsamling. Blef deremot en dylik församling af större betydenhet, eller om en landsförsamling bildat sig oberoende af något inflytande från någon stadsförsamlings sida, valde sig dessa landsförsamlingar egna, sjelfständiga biskopar, hvilka, till skilnad från stadsbiskoparna, kallades landtbiskopar. Sådana nämnas ofta i handlingar från 3:dje och i synnerhet från 4:de årh. Ganska snart råkade emellertid sistnämnde biskopar i mångfaldiga stridigheter med stadsbiskoparna, hvilka efter hand beröfvade dem deras biskopsrättigheter och slutligen sjelfva biskopsnamnet (på koncilierna i Sardica 347 och i Laodicea 360). I deras ställe trädde vanliga presbyterer, eller ock, såsom förhållandet vanligast var i österlandet, s. k. periodeuter eller visitatorer, hvilka på uppdrag af stadsbiskoparna utöfvade samma funktioner, som förut tillkommo landtbiskoparna. Åtskilligt gifver dock vid handen, att landtbiskopsämbetet fortlefde ännu i 5:te och 6:te, ja ända in i 8:de och 9:de årh. J. H. B.