Degeneration (Lat. degeneratio, af degenerare, urarta, försämras). 1. Naturh. Se Urartande. -- 2. Patol. anat. En sjuklig kemisk och fysikalisk förändring eller försämring af kroppens olika väfnader och elementardelar, genom hvilken dessa, framför allt cellerna, blifva mer eller mindre odugliga för sina normala förrättningar och slutligen fullständigt förstöras. Man särskiljer flere slag af degeneration. De vigtigaste äro följande: 1) Kornig degeneration. Väfnadselementen svälla till en början, blifva grumliga och få en ökad mängd små ägghviteartade korn. Förändringen uppträder företrädesvis i körtlarnas (t. ex. lefverns och njurarnas) epitelceller, vid inflammatoriska tillstånd, infektionsfebrar o. s. v. De förändrade delarna kunna återgå till normalt tillstånd eller, vid högre grader, undergå en fullständig kornig sönderfallning (molekulär eller kornig detrit).-- 2) Fettdegeneration. Vid en sådan uppträda i cellerna små, till en början mera spridda fettkorn, hvilka bildas på bekostnad af cellernas ägghviteartade grundsubstans (protoplasma). Fettkornen tilltaga mer och mer i antal, cellerna förändras till små klumpar af fettkorn och sönderfalla slutligen, i det kornen blifva fria (fettdetrit). På enahanda sätt förändras äfven andra elementardelar, t. ex. muskeltrådar. Vid s. k. "fetthjerta" är det denna degeneration, som försiggår i hjertmuskulaturen. Från fettdegenerationen måste man skilja den s. k. fettinfiltrationen eller fettretentionen, hvarvid cellerna i sig upptaga fett, utan att förstöras. Fettet sammanflyter i dem till stora droppar, som kunna helt och hållet uppfylla cellerna; men dessa kunna åter afgifva detta fett och återgå till normalt tillstånd och funktion. Denna förändring försiggår ofta i lefvercellerna, och hos feta personer är det på en sådan förändring företrädesvis af underhudsbindväfvens celler, som den mer eller mindre starka ansvällningen af kroppens olika delar beror. -- 3) Pigmentdegeneration. Vid denna innehålla cellerna små, antingen gulaktigt röda eller mörkt brunröda, ända till svarta korn (hematoidin, melanin), hvilka härstamma från blodets färgämne, som på ett eller annat sätt utträngt ur kärlen, t. ex. vid blödningar, och sedermera upptagits af cellerna. I lindrigare grader är denna förändring af föga betydelse, men i högre grader leder äfven den till cellernas undergång. I vissa väfnader hålla cellerna normalt pigment, såsom i ögats iris och åderhinna, i öfverhuden, särskildt hos negrer o. s. v. (se Pigment). -- 4) Amyloid-degeneration (se d. o.), en patologisk förändring af de finare kärlens väggar äfvensom af cellerna i flere af kroppens organ, såsom mjelten, lefvern, njurarna o. s. v. Den beror på afsättande af amyloid i de nämnda delarna. -- 5) Slemdegeneration uppträder företrädesvis i slemhinnornas och deras körtlars epitelceller, hvilka under vissa retningstillstånd, såsom katarrer, i abnorm mängd dels afsöndra en slemmig massa, dels sjelfva förvandlas till en sådan. Slemdegeneration inträffar emellertid äfven under sjukliga förhållanden i mellansubstansen mellan cellerna i de fasta väfnaderna, bindväf, brosk, ben och särskildt i flere slags svulster, och derigenom kunna större eller mindre slemfyllda hålor (cyster) uppstå. Slemmet kännetecknas kemiskt deraf att det håller mucin. -- 6) Kolloid-degenerationen har mycken likhet med slemdegenerationen, men vid den förra bildas ej mucin. Den uppträder företrädesvis i celler och i muskeltrådar, hvilka dervid förvandlas till en homogen, färglös, mattglänsande substans, som är en ägghvitesubstans (natron-albuminat), men har ett limliknande utseende, hvilket gifvit anledning till namnet (af Lat. colla, lim).
Synnerligen vanlig är kolloid-degenerationen i sköldkörteln på halsen, och den betingar der ofta struma. -- 7) Fibrinös eller krupös degeneration består deri att celler, företrädesvis ytceller, epitelceller, vid vissa slag af inflammation förvandlas till en substans, som liknar fibrin. -- 8) Kalkdegeneration l. förkalkning beror på aflagring af kalksalter i förut förändrade, vanligen på ett eller annat sätt redan degenererade delar, hvilka dervid kunna blifva benhårda eller stenhårda (petrifikation, konkrementbildning), utan att ega verklig benväfnads byggnad. -- De olika slagen af degeneration uppträda ofta i kombination med hvarandra.
Man använder ofta benämningen degeneration för svulstbildningar i olika organ och talar sålunda om kräftdegeneration i magsäcken, i njurarna o. s. v.; men detta är mindre egentligt, eftersom dervid en nybildning af elementardelar eger rum, genom hvilken de gamla elementen undanträngas och ersättas af de nya, hvarvid de förra i regeln undergå någon af ofvanstående degenerationer eller ock deltaga i sjelfva nybildningen. A. --y.