Diet (Fr. diète, af Grek. diaita, lefnadsordning), med., betecknar, i vidsträcktare bemärkelse, en med afseende på helsans fordringar iakttagen ordning i lefnadssättet. Mest nyttjas ordet dock om en viss ordning i förtärandet af mat och dryck. Man talar om fel emot dieten, om sund och ohelsosam äfvensom om hög och låg diet, och man afser dermed egentligen födans mängd och beskaffenhet jämte öfriga förhållanden, hvilka stå i samband med matens förtäring och smältning.
De fordringar, som böra ställas på en ändamålsenlig och sund diet, äro följande:
1. Födan bör vara tillräcklig samt innehålla alla för kroppen behöfliga näringsgrundämnen, och dessa i lämpliga blandningsförhållanden. Hungern och känslan af mätthet kunna i allmänhet sägas vara naturliga och säkra vägledare i fråga om det mått af föda, som menniskan bör förtära; men man får dervid ej glömma, att, hos en frisk menniska, dessa förnimmelser hufvudsakligen äro en följd af magens tomhet och fyllnad och att således en skrymmande, men föga närande föda framkallar känslan af mätthet i lika hög grad som den föda, hvilken på samma volym innehåller mer af näringsämnen. De grundämnen för kroppens näring, hvilka ingå i våra födoämnen, äro -- utom vatten och salter -- ägghviteämnen, fett och kolhydrat. Ägghviteämnena, som äro qväfvehaltiga, tillföras oss hufvudsakligen genom den animaliska födan (kött, ägg, mjölk o. s. v.), men förekomma äfven, ehuru i ringare mängd, i den vegetabiliska, t. ex. i skidfrukterna (ärter, bönor) och i sädesslagens korn. Fettet, som är qväfvefritt, erhålla vi hufvudsakligen från djuren, och kolhydraten, som jämväl äro qväfvefria, få vi, i form af stärkelse (mjöl, potates m. m.) och socker, mest från växterna. I en sund diet bör intet af dessa tre hufvudämnen saknas. Äfven om man kan uppehålla lifvet genom en diet, i hvilken blott ett eller två af dem ingå, är det likväl ej möjligt att i längden dervid bibehålla helsa och arbetsförmåga. Hvarken kött, som består af ägghvita och fett, eller bröd, hvars närande beståndsdelar utgöras af kolhydrat jämte en mindre del ägghviteämnen, är hvar för sig lämpligt till uteslutande näring. Vi breda smör på brödet, vi förtära köttet tillsammans med grönsaker eller potates för att ersätta det näringsämne, som brister i ena eller andra fallet.
Vidare böra i en sund diet näringsämnena ingå i vissa proportioner. Erfarenheten, liksom det fysiologiska experimentet, visar dock att helsa och krafter bäst bevaras, när födan innehåller en viss mängd af hvardera, äfven om de till en viss grad kunna ersätta hvarandra. Genom undersökning af ett stort antal friska menniskors föda har man trott sig finna, att det lämpligaste förhållandet mellan ägghvitan och de qväfvefria ämnena är som 1 till 4 eller 5 och att den ändamålsenligaste proportionen mellan fett och kolhydrat är som 1 till 9. Också ingå ju bröd, potates och växtämnen i allmänhet som huvudbeståndsdel i menniskans diet. Af hvilken vigt färska växtämnen äro för helsan bevisas bäst deraf att en längre tids umbärande af dessa födoämnen är den egentliga orsaken till skörbjugg -- en sjukdom, som förr, innan potatesodlingen infördes, ofta anställde rysliga härjningar samt ännu ej sällan förekommer i fängelser och ombord på fartyg, då potates och andra färska växtämnen fattas.
2. En annan fordran på en sund diet är, att födoämnena skola vara lättsmälta, d. v. s. kunna upptagas så fullständigt som möjligt och utan att matsmältningsverktygen ansträngas mer än nödvändigt är. I allmänhet kan sägas, att födoämnena äro mera lättsmälta, i samma mån som de lättare genomträngas och upplösas af mag- och tarmsafterna. Mört kött, mjölk och luckert, väl bakadt bröd äro lättare att smälta än segt kött, ost och degigt, illa jäst bröd. Svårsmälta äro äfven de födoämnen, hvilkas närande beståndsdelar ligga inneslutna i fasta höljen, som endast med svårighet upplösas af magsaften. Sådana äro i synnerhet torkade födoämnen ur växtriket: ärter, bönor, ris, rotfrukter m. fl., hvilka för att blifva lättsmälta måste kokas, så att höljena sprängas.
Öfver hufvud taget är djurföda lättsmältare och tillgodogöres fullständigare än växtföda. Den, som vill hemta sin näring ensamt ur växtriket, måste hafva starka matsmältningsverktyg, om dessa ej i längden skola öfveransträngas och blifva sjuka. Af en måltid, bestående af ärter, rågbröd och potates, tillgodogöres ej stort mer än hälften af de i dessa födoämnen innehållna ägghviteamnena -- resten utgör barlast --, hvaremot en portion kött med samma mängd ägghvita så godt som helt och hållet kommer kroppen till godo. Vill man lifnära sig ensamt af potates, nödgas man förtära den i sådan mängd, att, såsom erfarenheten visar, magen snart deraf blir sjuk. De s. k. vegetarianerna lefva ej häller uteslutande af växtämnen. Mjölk, ost, ja t. o. m. ägg anse de ej förbjudna, och om folkslag, hvilka man länge trott lifnära sig mest af ris och andra växtämnen, t. ex. kineser och japaneser, hafva noggranna undersökninger lagt i dagen, att djurföda, såsom fisk, mjölk, ost, ja t. o. m. kött, till ej ringa del ingår i deras diet.
3. Maten måste vara välsmakande. Födan, äfven om den är tillräcklig, lämpligt sammansatt och lättsmält, motsvarar ej dietens fordringar, såvida den ej derjämte tillfredsställer smakens. Det ar dervid ej allenast njutningen, som föreskrifver detta vilkor -- det är ett oafvisligt behof. Intet eller föga smakande, okryddade matanrättningar blifva, i synnerhet om de gifvas dagligen och utan omvexling, snart motbjudande och framkalla en oöfvervinnelig afsmak, mången gång verkligt illamående. Det är visserligen sant, att hungern är den bästa kryddan, men att hungern icke förmår ersätta kryddan, visar bäst erfarenheten från sådana allmänna inrättningar, inom hvilka vid utspisningen intet eller ringa afseende fästes vid nämnda fordran. Det
är t. ex. ej ovanligt att finna huru i fängelser fångarna i det längsta försaka och endast af den yttersta hunger drifvas till att förtära de föga smakande, om ock närande, matanrättningarna och huru de skatta sig lyckliga, när de för sina flitpenningar få tillhandla sig en bit sill eller ost.
4. Förtäringen af näringsämnen bör delas på ett lämpligt antal måltider hvarje dag. Om en menniska i en måltid tillfredsställer dagens hela näringsbehof, såsom många djur göra, påbördar hon matsmältningsverktygen en alltför stor ansträngning och ådrager sig derigenom lätt sjukdom. I allmänhet gäller som regel, att den ena måltiden ej må efterföljas af en annan, förrän maten från den föregående hunnit smälta och således hungern gifver tillkänna, att ny tillförsel är behöflig. Enligt urgammalt bruk intaga de flesta menniskor tre mål om dagen, af hvilka det mellersta vanligtvis är det rikligaste. Ändamålsenligheten af denna anordning beror emellertid på en mängd olika förhållanden: längden af arbetsdagen, arbetets art och den ansträngning det kräfver, olika kroppstillstånd o. s. v. Den, hvars krafter eller matsmältning icke äro dess starkare, gör klokare i att intaga flere måltider på dagen och fördela födan jämnare på hvarje. Den, som redan på morgonen måste förrätta tungt arbete, står sig illa med en klen frukost o. s. v. Å andra sidan bör den sista måltiden ej vara för riklig och ej intagas straxt förrän man går till sängs. Slutligen må nämnas, att en sund diet kräfver, att intet ansträngande arbete, hvarken tanke- eller kroppsarbete, förrättas förrän en stund efter intagen måltid, i synnerhet om denna varit riklig. För matsmältningsarbetet behöfves nämligen en lifligare tillströmning af blod till underlifvet, och en sådan motarbetas i viss mån, om hjernan och musklerna ansträngas i alltför hög grad. E. H.