Diftong

Diftong (Grek. difthongos, dubbelljudande), vokaliskt tveljud, gramm., är benämningen på en förbindelse af två med en och samma utandningsstöt frambragta, d. v. s. blott en enda stafvelse bildande, enkla vokaler. Öfvergången från den första till den andra vokalen är mycket snabb, men likväl förmedlas de båda vokalerna med hvarandra genom en serie öfvergångsljud. Vid diftongens uttal får man derför intrycket af en oafbruten ljudföljd, en odelbar enhet. Man skiljer stundom mellan äkta och oäkta diftonger. De förra äro sådana, som sluta på i eller u; till de senare räknas alla öfriga (t. ex. ie, uo). Någon gång, ehuru mindre lämpligt, brukas äfven benämningarna äkta och oäkta diftonger i st. f. gamla och nybildade (t. ex. T. stein, med "äkta", mein [af mîn], med "oäkta" ei). Det vokaliska tveljudet uttryckes i skriften ej alltid med tvänne vokaltecken; jfr Nyeng. I (= äi). Icke sällan inträffar, att skriften nyttjar tvänne olika vokaltecken för att återgifva ett enkelt vokalljud. Ofta har då uttalet fordom varit diftongiskt, såsom då Nyhögt. har (berättigadt) ie, Nyeng. ea som tecken för långt i (jfr ock Got. ai och au, som i vissa fall nyttjas såsom tecken för kort e, och Got. ei för långt i, delvis genom inverkan af det efterklassiska uttalet af grekiskan och af dess skrift). -- De äldsta diftongerna i de indoeuropeiska språken kunna hänföras till de båda ursprungliga formerna ai och au. Man har hittills allmänt antagit, att dessa uppkommit genom stegring (se d. o.) af de enkla vokalerna i och u; men på senare tider hafva allt flere börjat ansluta sig till den åsigten att dessa senare tvärt om i många fall (t. ex. i vissa starka verb och i vissa böjningsändelser) uppkommit ur diftongerna i följd af svagare betoning. Af de nämnda två diftongerna hafva såväl de fyra diftongerna ai, ei, ou, eu, hvilka träffas i den klassiska grekiskan, som de fyra urgermanska diftongerna, ai, ei, au, eu, utvecklats. Fornnorskan och fornisländskan hade tre diftonger (ei, au och ey eller öy), hvaremot svenska och danska riksspråken redan i de äldsta handskriftliga urkunderna hafva enkla, långa vokaler (e, ö) i stället för de gamla diftongerna. Nysvenska och nydanska riksspråken äro emellertid icke, såsom ofta uppgifvits, alldeles utan diftonger; nya sådana hafva nämligen utvecklats eller inkommit med utländska ord. Nysvenska diftonger äro äi (t. ex. i ej, väja, frejd), öi (t. ex. i böja, höjd), ai (t. ex. i Maj, svaja), oi (t. ex. i stoj, pojke), hvilka dock äfven kunna uttalas med j i st. f. i (således icke diftongiskt, som likväl är det normala uttalet, äfven efter utländska ljudfysiologers, t. ex. engelsmannen H. Sweets, iakttagelser), samt au (t. ex. i August), eu (t. ex. i Europa). De nydanska diftongerna kunna tillnärmelsevis återgifvas med au (t. ex. i favr, fager, navn, namn), ou (t. ex. i skov, skog, vogn, vagn), ai (t. ex. i jeg, sejle), öi (t. ex. i lögn, öje). I det nynorska riksspråket hafva flere ord, som inkommit från landsmålen, gamla diftonger (au, t. ex. i haug, hög, sau, får, ei -- hvilken diftong eljest i norskan motsvarar det danska ai --, t. ex. i seig, eid). -- I den gamla Guta-lagen finnas, i olikhet med förhållandet i öfriga fornsvenska handskrifter, tre diftonger (ai, au, oy), och i nysvenska landsmål finnes en mängd dylika, dels gamla, dels nya. Det nyhögtyska riksspråket har tre diftonger, i en del ord af gammalt, i andra af nytt ursprung. Af dessa nyhögtyska diftonger betecknas två på två olika sätt (ai och ei, äu och eu; den tredje diftongen är au). I nyengelska riksspråket hålla flere nya diftonger för närvarande på att uppstå bredvid de redan befintliga äldre. -- Adj. Diftongisk, tveljudande. Fr. L-r.