Ditmarsken

Ditmarsken (Dithmarschen), vestra delen af det forna hertigdömet Holstein, begränsas i s. af Elbe, i v. af Nordsjön, i n. af Eider och i ö. af en rad sjöar och träsk. Arealen omkr. 1,375 qv.-kilom. (25 qv.-mil). Omkr. 75,000 innev. Vestra delen, som ligger så lågt, att den måste genom dammar skyddas för öfversvämningar, består af ett fruktbart, med kanaler genomdraget marskland, mer egnadt för boskapsskötsel än för åkerbruk. Östra delen är ett vågformigt, skogrikt högland. Fordom var D. indeladt i två landskap, och dessa bilda numera hvardera en krets i preussiska provinsen Schleswig-Holstein. I den ena kretsen, Norder-Dithmarschen, 609 qv.-kilom. (11,06 qv.-mil), med 35,750 innev. (1875), ligger köpingen Heide, fordom hela landets hufvudort; i den andra, Süder-Dithmarschen, 766 qv.-kilom. (13,9 qv.-mil), med 39,637 innev. (1875), ligger staden Meldorf. -- D. beboddes ursprungligen dels af nedersachser, dels af friser och kom, liksom de öfriga sachsiska områdena, slutligen (omkr. 804) under Karl den stores välde. Samtidigt byggdes i Meldorf D:s första kristna kyrka. Längre fram tillhörde D. grefskapet Stade och tillföll 1148 ärkestiftet Bremen. År 1200 måste det erkänna dansk öfverhöghet; men sedan ditmarskarna i slaget vid Bornhöved (1227), förrådt Valdemar Sejr, blef det en oafhängig bonderepublik, styrd af 48 folkvalda män, hvilka höllo sina rådplägningar på torget i Heide. Ärkebiskopen i Bremen var endast till namnet republikens öfverherre. Grefvarna af Holstein försökte flere gånger att underkufva ditmarskarna, men dessa försvarade tappert sin frihet. 1319 tillfogade de Gerhard den store ett fruktansvärdt nederlag vid Oldenwörden, och hans sonson, Gerhard VI, stupade 1404, med blomman af sin adel, i strid mot dem. 1474 införlifvades D. med det nya hertigdömet Holstein, som kejsar Fredrik III upprättade åt den danske konungen Kristian I. Föreningen var dock till en början endast nominel. Först 1500 sökte Kristians söner, konung Hans och hertig Fredrik, att tvinga landet till lydnad. De utrustade en stor här, hvars kärna utgjordes af det sachsiska gardet -- en för sin tapperhet och vildhet känd legotrupp, som anfördes af junker Slenz --, och till den slöto sig många adelsmän. Den 13 Febr. s. å. intogs och plundrades Meldorf; men fyra dagar derefter tillfogade Wolf Isebrand (i spetsen för 1,000 ditmarskare) fienden ett fruktansvärdt nederlag vid Hemmingstedt. Bland de tusenden, som stupade, voro bl. a. junker Slenz, två grefvar af Oldenburg, elfva medlemmar af slägten Ahlefeld och femton af slägten Pogwisch -- i allt öfver tre hundra sextio adelsmän, hvilkas lik ditmarskarna icke ville låta jorda eller utlemna, fastän höga lösepenningar erbjödos. Ett ofantligt byte gjordes, ty adelsmännen hade medfört högtidsdrägter, smycken och reda penningar, som hade de gått till ett gästabud och icke till en blodig kamp. Äfven riksbanéret Dannebrog föll i ditmarskarnas händer. 1559 blefvo ditmarskarna emellertid besegrade af Johan Rantzau i spetsen för tjugo tusen man. Heide blef intaget (d. 13 Juni), tre tusen ditmarskare stupade, och återstoden af landets vapenföre män, fyra tusen till antalet, måste på knä afbedja den förbrytelsen att hafva försvarat sin folkliga frihet. D. bibehöll dock en viss inre sjelfständighet. Ingen adel inflyttade i landet, och intet skråväsende infördes, hvarför städerna fingo namn af köpingar. Den starka sjelfständighetskänslan har dock ej alldeles förqväfts. E. Ebg.