Druser (Arab. ed derus), ett folkslag, hvars hufvudmassa bebor det syriska berget Libanon, företrädesvis dess södra del, Leontes' och öfre Jordans floddalar, Antilibanons höjder och trakten österut fram mot Damaskus. I norr sträcker sig detta folks område till staden Bejrut, i söder till staden Sur (Tyrus). Druserna intaga likväl ej ensamma hela denna landvidd. Omkr. 120 städer och byar hafva en rent drusisk befolkning, men i 230 bo kristna (norrut maroniter, söderut melchiter) och druser om hvarandra. Drusernas förnämsta, ehuru ej folkrikaste stad är Där-el-Kamar. Andra betydande platser äro Beteddin, Muchtara och Baaklin, på Libanon, samt Hasbeja och Rasjeja, på Antilibanon. De libanonske drusernas, vest-drusernas, antal kan uppskattas till 60--65 tusen personer, utom qvinnor och barn. 80--100 kilom. (10--12 mil) ö. om Jordan och sjön Tiberias, på Haurans fordom blomstrande högslätt, bo de hauranske druserna, eller öst-druserna. Dessa, hvilka utgöra ett antal af omkr. 10,000, härstamma från en drusisk koloni, som under 1700-talet utvandrade från Libanon. De hafva bibehållit flere ålderdomliga drag och äro mindre kända än sina vestre anförvandter. Deras förnämsta orter äro Katnav, Sjuhba och Sueda. En drusisk koloni finnes äfven vid Safed i Palestina, n. v. om sjön Tiberias. Ett ej till börden, men, såsom man förmodar, till religionen drusiskt samhälle, kryptodrusernas, finnes i Kairos närhet.
Om drusernas härkomst är ingenting med visshet kändt. Enligt sina egna sagor härstammar detta folk från Kina, och det väntar derifrån sin förlossare. Bland forskarna finnas några, som anse, att druserna bestå af ett betydligt ursyriskt folkelement, och hvilka söka ett sammanhang mellan dem och ituréernas gamla syriska stam, hvaremot andra hålla före, att hufvudmassan af folket icke tillhör den semitiska stammen -- så Cyril Graham, hvilken hos druserna funnit mycken likhet med nordeuropéerna (många druser hafva nämligen blå ögon och ljust hår), hvarför han anser dem böra räknas till de indoeuropeiska folken. Säkert är blott, att druserna äro ett blandfolk, som, likt alla nuvarande syrer, antagit arabernas tungomål. Deras ännu ofullständigt kända religion är en blandning af gudaläror, bl. a. af muhammedansk gnosticism -- allegorisk uppfattning af koran -- och åtskilliga från kristendomen hemtade föreställningar. I religiöst afseende skilja sig druserna i akkaler, "förståndiga, vetande", d. ä. de invigde, som äro fullt hemmastadda i lärans hemligheter och bilda ett slutet samfund af olika grader, samt djahiler, "okunniga", de oinvigde, den stora hopen, som i sjelfva verket icke har någon religion. Akkalerna, omkr. 15 proc. af druserna, bära hvita turbaner samt måste afhålla sig från
tobak och vin. Deras qvinnor få icke nyttja silfver, guld eller dyrbara tyg. Druserna hafva icke något presterskap, men särskilda, hälst i ensliga nejder byggda, heliga hus (chalve l. chalvet), der akkalerna på torsdagsqvällarna hålla sina möten och der de heliga skrifterna och fälttecknen förvaras. Sjelfva kalla druserna sig muahhidîn, bekännare af guds enhet. "Vår herre är en", lyder det femte af profeten Hamsas sju bud. Enligt drusernas lära har Gud tio gånger uppenbarat sig i mensklig skapnad -- sista gången i den egyptiske kalifen Hakim Biamrillah's person (d. 1020) -- och skall en gång återkomma samt gifva de sina väldet öfver verlden. Enligt kalifens egen önskan blef Hakims gudomliga natur predikad först i Kairo af en viss Ibn Ismail Ed-Darasi, hvilken fördrefs derifrån, men sedermera lyckades omvända Libanon-folket. Den nya lärans egentlige apostel var emellertid Hamsa ibn Ali ibn Ahmed, en persisk svärmare och Hakims vesir, hvilken lät bränna Darasi såsom kättare. Såsom en sådan betraktas Darasi än i dag af druserna, ehuru de antagligen efter honom bära sitt namn. Hvarje guds menniskoblifvande har åtföljts af en personlig uppenbarelse af allvisheten, den först skapade varelsen och den enda, som umgås med gud. Allvisheten uppenbarade sig sista gången i Hamsas person. Menniskorna hafva skapats till ett bestämdt antal, hvars öfver- eller underskridande omöjliggöres derigenom att en döendes själ öfvergår i en nyfödd persons kropp. Det är en ständig själavandring. För att undgå förföljelser ega druserna rätt att deltaga i de kringboende folkens gudstjenster och iakttaga det yttre bruket vid dessa.
Druserna äro gästfria och tappra, men lättretliga, grymma och hämdgiriga. Månggifte är hos dem icke vanligt; inom de gamla förnäma sjejch-familjerna gifter man sig mestadels "inom slägten". Folkundervisningen står jämförelsevis högt; till och med många af qvinnorna kunna både läsa och skrifva. Literaturen är nästan uteslutande teologisk, men inom denna gren ganska betydlig. Ehuru druserna egna mycken omsorg åt bevarandet och hemlighållandet af sina gamla heliga urkunder, hafva åtskilliga af dessa förirrat sig till europeiska boksamlingar. Så finnas i Upsala universitets bibliotek fem volymer drusiska skrifter, en gåfva från Egypten till konung Karl XIV Johan.
Om drusernas äldre historia är icke mycket att säga. Detta folk har alltifrån korstågstiden styrts af tämligen sjelfständiga arfhöfdingar. De förste bland dessa tillhörde slägten Tanuch och erkände omkr. 1300 den egyptiske sultanens öfverhöghet. 1517 eröfrade turkarna Egypten, hvarigenom druserna kommo under dessas välde. Turkarna lemnade makten åt slägten Maan, som med Fachr-ed-din, i början af 1600-talet, vann stort anseende. Högsta värdigheten öfvergick derefter, i början af 1700-talet, till slägten Sjehâb. Den namnkunnigaste höfdingen af denna ätt, Emir Besjir, afsattes 1840 af turkarna, emedan han stod i godt förstånd med Ibrahim Pascha, då denne försökte rycka till sig Syrien. Emir Besjir öfvergick till maroniterna, som dittills stått i beroende af drusiska sjejcher, och antog deras lära, hvarefter 1841 mellan de bägge folken utbröt ett blodigt krig, som varade tre år. Turkarna sökte stilla oron, genom att låta hvardera landet styras af en inhemsk styresman ("kaimmakam"). Men oroligheterna förnyades och blefvo i slutet af 1850-talet mycket våldsamma. Druserna plundrade och mördade i de till deras upptuktelse sända turkiska truppernas åsyn, ja med deras hjelp. I Damaskus slagtades kristna i tusental. Då aktade stormakterna nödigt att ingripa. Från Aug. 1860 till Juni 1861 hölls landet besatt af en fransk kår, och i Okt. 1860 sammanträdde i Bejrut en internationel kommission för att ordna förhållandena på Libanon. I Juli 1861 tillsatte Porten en för druser och maroniter gemensam kristen guvernör, Daûd Pascha, som lyckades återställa lugnet derigenom att han aflägsnade den turkiska militären, uppsatte en truppstyrka, rekryterad af de bägge Libanonfolken, och började nedbryta de feodala inrättningar, på hvilka dru-sernas krigiska öfverlägsenhet hvilade. J. Th. W.