Dusch, Duschbad (Fr. douche, Ital. doccia, egentl. vattenrör, af Lat. ductus, ledning), balneol., består deri att en under större eller mindre tryck frampressad gröfre eller finare vattenstråle träffar kroppsytan, antingen uppifrån eller nedifrån eller från sidan. Man har oriktigt uppgifvit, att duscher ej finnas omnämnda förrän på 1400-talet och att således antikens folk, hvilka eljest drefvo badet till en sådan höjd af fulländning, icke kände till detta slags bad. Men om också ordet doccia icke förekommer i betydelsen dusch förrän i nämnda århundrade, så är det likväl alldeles säkert, att just det antika badet till en väsentlig del utgjordes af öfversköljningar från större eller mindre höjder. De gamle medicinske författarna omtala rätt ofta användning af vattenstrålen från rörmynningarna för lokalbad. Först sedan bruket af kallt vatten som kurmedel blifvit mera
metodiskt och man börjat på mångfaldigt sätt modifiera duschbadet till såväl temperatur som styrka och form, har denna badform blifvit hydroterapiens (vattenkurens) kraftigaste medel. Genom retningen af duschstrålens mekaniska tryck stegras i hög grad vattnets köld- eller värmeverkan på kroppens nervoch kärlsystem, och ofta missbrukas derför de starka duscherna på ett farligt sätt. Duschbadet bör mera betraktas som ett kurmedel än som en hygienisk badform, då för dess rätta och gagneliga bruk kräfves större insigt i handhafvandet af detsamma, än den badande allmänheten besitter. Man har att omsorgsfullt iakttaga duschens värmegrad, styrka och form äfvensom tidslängden af dess inverkan. Det är dock angelägnare att noga moderera dess kraft och ihållighet än dess temperatur: ju kallare vatten, dess kraftigare och kortare dusch. En tempererad och svag regndusch åstadkommer bättre svalka än en kall och stark stråle. Efter ett kallt bad tager man lämpligast en kraftig stråldusch, efter ett varmt bad deremot en måttlig regndusch. Till värmegraden kan duschen vara af konstant eller af stigande och sjunkande temperatur eller ock hastigt omvexlande varm och kall, s. k. skotsk dusch. Till styrkan vexlar duschen från endast en ymnig öfversköljning genom svag regndusch eller genom en sakta rinnande vattenstråle (fransmännens mycket begagnade "col de cygne") till den våldsammaste stråle af flere atmosferers tryck, hvilken -- om den tillika är hårfin -- med lätthet genomtränger huden ("douche filiforme"). Måttlig fallhöjd för en god dusch är 6--10 m. (20--30 f.). Till riktningen kan duschen vara fast eller rörlig, vertikal eller horisontal, träffa kroppen i sned eller uppstigande riktning (regndusch, ryggdusch, cirkeldusch, refbensdusch och sittdusch). Till formen kan duschstrålen vara rund (från armtjock till trådfin), platt (skifdusch eller koncentrisk dusch), solid, ihålig eller delad, spritad, regndusch, hageldusch, t. o. m. stoftformig (pulveriserad) dusch, hvilket sistnämnda slag en tid var mycket i bruk för vissa medikamentösa bad. Vidare kan duschbadet vara allmänt för hela kroppen eller lokalt. Bland lokala duschformer äro vaginal-, perineal- och ögondusch allmänna. Till dusch af detta slag begagnas äfven ånga, ofta mättad med terpentin o. d., och komprimerad luft. Liksom hafsvågen åtnjuter högt anseende som den mäktigaste naturliga duschformen, kan också blåsten få betraktas som en icke mindre betydande allmän luftdusch. Jfr Kallvattenkur. C.