Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Ekonomisk lagstiftning

Ämne: Riksdagen och statsrätt · Stat, riksdag, finanser och föreningar

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 319–320 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Ekonomisk lagstiftning, jur. På grund af § 89 i Regeringsformen tillkommer rättigheten att stifta ekonomisk lag konungen allena. Denna hans rätt har sitt ursprung i Skeninge stadga af år 1285, hvari konungen tillerkände sig rätt att "i sådana ärenden, som kunde tarfva rättelse och som förut ej voro i lag gömda och satta, med sitt råd och sina gode män besluta och stadga". Sedan genom arfrikets införande konungadömet blifvit ytterligare befäst, gjordes denna rätt att utfärda s. k. stadgar gällande såsom ett kungligt prerogativ, hvilket såsom sådant uttryckligen erkändes af 1682 års ständer, hvilka d. 11 Nov. s. å. förklarade, att de "aktade det alldeles orimligt", att K. M:t skulle vara förbunden ständerna att höra, "när han vill göra några stadgar, plakater, reglementen och förordningar". Denna konungens rätt var under frihetstiden endast provisorisk. I 1720 års regeringsform, § 4, heter det nämligen: derest konungen skulle "till rikets oundgängliga välfärd behöfva mellan riksdagarna några stadgar, reglementen och förordningar med Riksens råds råde att göra, så böra de straxt vid ständernas nästa sammankomst öfverses och ordentligen antagas, der de af någon allmän och ständig lag skola ega kraft och verkan". I 1772 års regeringsform finnes ingenting nämndt om konungens ekonomiska lagstiftningsrätt; men den ansågs sjelfklar, enär den i 1720 års regeringsform, § 4, innehållna bestämmelse, som inskränkte konungens makt härutinnan till en provisorisk myndighet, deruti upphäfdes, och den blef alltså faktiskt återupplifvad. I 1809 års regeringsform upptogs den såsom en konungen allena tillkommande lagstiftningsrätt. 1809 års konstitutionsutskott motiverade detta grundlagsbud sålunda: "Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen den styrande makten, hvars enhet och hvars upphöjning öfver små intressen äro nödiga för att bringa hvarje särskild del af ett sammansatt statshushållningssystem till öfverensstämmelse med de öfriga delarna och med det hela." Man ville "förekomma den lagstiftande maktens insteg i den styrande maktens verkställighetsåtgärder". Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt har emellertid vissa bestämda gränser: den får ej intränga på civillagstiftningens område, inom hvilket konung och riksdag samfäldt besluta, ej häller på beskattningen eller öfriga områden, der riksdagen -- såsom i fråga om försvarets ordnande, myntbestämning eller styrelsen af Riksbanken och Riksgäldskontoret m. m. -- fått sig en särskild makt tillagd. I frågor rörande den allmänna hushållningen och allmänna inrättningar är riksdagens rätt inskränkt till framställande af önskningar. Förslag tillhörande detta lagstiftningsområde behandlades under ståndsriksdagarna af Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, men handlägges numera, enl. 1866 års riksdagsordn., § 37, 3, af tillfälligt utskott, afgöres först af den kammare, inom hvilken det blifvit väckt, och sedan af den andra kammaren, i fall det nämligen vunnit framgång

i den förstnämnda. Om konungen så finner för godt, kan han, enl. Regeringsformens 89:de §, åt riksdagen öfverlenma att gemensamt med honom afgöra hvad till denna lagstiftningsgren hörer, och förfares då dermed på det sätt, som är stadgadt angående lagfrågors behandling. I denna rätt ligger äfven en pligt för konungen att, der tvekan förefinnes om en lags egenskap af allmän eller ekonomisk lag, med riksdagen öfverenskomma om denna lag. H. L. R.