Eranska

Eranska l. Eraniska kallas de språk, hvilka tillhöra den vestra afdelningen af den indo-europeiska språkfamiljens ariska gren. (Se Ariska språk). Ett af de för de eranska språken mest utmärkande dragen är att de indo-euröpeiska ljud-förbindelserna k¹v och g¹v hafva öfvergått till sp och zb (med lent s). Först hafva nämligen enligt en sameransk lag k¹ och g¹, hvilka i den indiska afdelningen af den ariska språkgrenen assibilerats till ç och j (äfven tecknadt g'; se Assibilation), öfvergått till s och z (ännu på senaste tider har detta s i zend oriktigt omskrifvits med ç); så heter t. ex. det sanskritska çatam [af äldre k¹atam; jfr grek. he-katon, lat. centum, germ. hund(-rad)] i zend sata, nypersiska sad, kurdiska sei, afganska sal (af sad), ossetiska sade. Vidare hafva de sålunda uppkomna sv och zv blifvit sp och zb; ex. på det förra är indoeuropeiskt ek¹vos (lat. equus, häst), sanskrit açva, som blir i zend âspa, fornpersiska aspa- (i namn, t. ex. Vist-âspa, af grekerna återgifvet med Hystaspes), kurdiska hesp (af asp), afganska âs, ossetiska afse (af asfe, aspa). Med sina närmaste slägtingar, de arisk-indiska språken, hafva de eranska språken flere synnerligen framträdande kännetecken gemensamma, hvilka skilja hela denna ariska språkgren från den europeiska grenen af den indoeuropeiska språkfamiljen. Så hafva i de ariska språken de enligt nyaste åsigter redan indoeuropeiska tre korta vokalerna a, e, o (a¹, a², a³) sammanfallit till ett ljud a (se det sist anförda exemplet här ofvan), medan i de äldsta europeiska språken den ursprungliga vokalvexlingen mer eller mindre fullständigt bevarats. Den derigenom uppkomna vokalfattigdomen i de ariska språken bör sålunda icke, såsom ännu för några år sedan allmänt skedde, uppfattas såsom ett ursprungligare tillstånd än de äldsta beslägtade europeiska språkens större vokalrikedom (jfr slutet af art. Ariska språk). Vidare hafva gutturalerna k, kh, g, gh framför i och -- enligt en af de vackraste upptäckter, som på senare tider gjorts inom språkvetenskapen -- likaledes framför det ariska ljud, som motsvarat det indoeuropeiska e (a²), förvandlats till palataler: c, ch, j o. s. v. (denna öfvergångs lagbundenhet kunde man ännu helt nyligen ej uppvisa; jfr Assibilation). -- Se Hübschmann, "Iranische studien" i Kuhns "Zeitschrift für vergleichende sprachforschung", bd XXIV, Berlin 1879. Fr. L-r.