Assibilation (af Lat. assibilare, hvissla, hväsa), språkv., är i egentlig bemärkelse den inverkan, som i och j utöfva på föregående konsonant, hvarigenom en sibilant (så kallas s- och sj- (sch-)ljuden) utvecklas närmast framför eller af i, j. I vidsträcktare mening förstår man med assibilation, äfven kallad zetacism, hvarje inverkan på föregående konsonant af i och j, ja af alla de s. k. lena vokalerna (e, i, y, ä, ö). Exempel på assibilation i den första meningen lemnar vårt uttal af det latinska natio som "natsio" - ett uttal, som redan i 5:te årh. e. Kr. var allmänt gällande hos romarna och äfven i de romanska språken gällt eller ännu gäller (t. ex. i Ital. nazione). Den sibilant, som på detta sätt inkommit, kan sedan uttränga dels den föregående konsonanten (t. ex. i Fr. nation, uttaladt ungefär som "nasiong"), dels det följande i, j (t. ex. i Ital. canzona, Piacenza, af Lat. cantio, Placentia), dels båda de omgifvande ljuden (t. ex. i existens, af Lat. existentia, i Fr. chanson, af Lat. cantio; så redan i oskiskan, t. ex. i Bansæ, romarnas Bantiæ, samt i umbriskan), i hvilket sista fall således endast den senare inkomne sibilanten qvarstår och assibilationen kan sägas hafva fullständigast gjort sig gällande. Äfven k (tecknadt c framför följande i med vokal) fick i de latinska folkspråken ett assibileradt uttal, närmande sig det af -tio, hvarigenom i flere latinska ords skrifning en sammanblandning af c och t uppkommit, såsom då contio orätt skrifves med c (concio) och condicio med t (så nu i vårt lånord "kondition") framför -io. Ehuru c i detta läge ännu under den senaste kejsartiden bevisligen uttalades som k, tog likväl denna assibilation mycket tidigt sin början på italisk botten, då den genomfördes redan i volskiskan och umbriskan, hvilket senare språks nationella skrift för k i detta läge (och äfven framför andra lena vokaler) hade ett eget tecken (omskrifvet med ç): så blef af Lat. faciat (utt. fakiat) Umbr. façia, Volsk. fasia, hvarmed äfven må jämföras Ital. faccia (med ett uttal mellan fattja och fattsja), Fr. fasse (der blott sibilanten qvarstår; jfr ofvan). Äfven framför i uti andra lägen och framför de andra lena vokalerna fick c i latinet ett assibileradt uttal, ehuru först efter 6:te-7:de årh. e. Kr., enär bevisligen ännu intill den tiden t. ex. Cicero i Rom uttalades som Kikero. Italienskan har ännu qvar detta äldre assibilerade uttal (Cicero uttalas der ungefär som Tjitjero), hvaraf åter genom assibilation i egentlig bemärkelse ett yngre uttal af c som ts utvecklade sig i italienska munarter och i fornfranskan. Detta senare uttal gäller äfven i Tyskland, der latinskt c framför lena vokaler alltid uttalas som ts (så uttalas der Cicero som Tsitsero), och har der äfven stundom gjort sig gällande i skrift, i det att flere latinska lånord med c nu skrifvas med z, såsom zelle (Lat. cello), zither (cithara), zirkel (circulus). Af detta uttal (Lat. c som ts) har slutligen i nyfranskan uppkommit det der gällande uttalet af ursprungligt, ännu i skrift bibehållet c som s framför lena vokaler, hvilket äfven är det hos oss i latinska lånord antagna (så i cirkel, cell m. fl.) och stundom äfven i skrift riktigt återgifna (såsom i lans, provins, kansler, af Lat. lancea, provincia, can-cellarius). Ett minne af det äldsta uttalet af Lat. c som le äfven framför lena vokaler hafva vi ännu i några latinska lånord, hvilka skrifvas med k och äfven förr hos oss uttalats med Mjud (såsom källare, kejsare, kista, körsbär, af Lat. cellariwni, Ccesar, cista, cerasits). Dessa ord, som ännu i tyskan ha Å-ljud (keller, kaiser, kiste, kirsche), äro således af de germanska folken lånade från romarna före 6:te-7:de årh. e. Kr., hvilket förhållande ej saknar kulturhistoriskt intresse. De med de tre förstnämnda orden sammanhörande cell, Ccesar, cistern och alla andra latinska lånord, i hvilka vi uttala c som s, måste deremot hafva kommit till oss i en senare tid. - I franskan har Lat. c äfven framför hård vokal ofta assibilerats, i det att af det ursprungliga k genom ki, kj, tj, tsj blifvit sj (enkelt $/-rjud), såsom i chat (läs sja; af Lat. catus), chansan (Lat. cantiö).
I grekiskan har assibilationen en vida större betydelse än i det klassiska latinet.. Redan i äldsta tider gjorde sig nämligen i grekiskan gällande genomgripande ljudlagar, beroende på assibilation. Så blef der dj ytterst allmänt ds (med svagt s), som fick ett eget tecken (Z, £), t. ex. Zevs (af Djevs), genitivus Dios. Så öf-vergingo tj, thj, kj, khj genom ts till ss, t. ex. messos af ett antaget methjos, Lat. medius; tasso af ett antaget takjo (tagjo; jfr tak-tik). I ny-grekiskan har assibilationen gripit än mer omkring sig. - Af de germanska språken ha i synnerhet frisiskan och engelskan tillämpat assibilationslagen. Så har i nyfrisiska munarter dels ts, dels s uppkommit af ursprungligt k framför len vokal, t. ex. tsts och sis (tyska käse), sätel (kittel), och af slutande -kja kan blifva -tsja, -sja eller blott -sa, t. ex. tänsje (af thänkja), drinse (af dränkja); alla dessa olika former af assibilation finnas angifna redan i äldsta frisiska skrift. Exempel på nyengelsk assibilation lemna rich (utt. ritsj; vårt rik), church (med ett uttal mellan "tjörtsj" och "tsjörtsj"; vårt kyrka), bridge (utt. bridsj [svagt sj], brygga). Assibilation i ofvan angifna vidsträcktare mening kan sägas råda äfven i svenskan i de fall, då k framför len vokal, kj och tj öfvergå till ett enkelt #-ljud (såsom i kära, tjära). Deremot åkte man sig för att tro, att m å se genom något slags assibilation uppkommit af make, såsom man kan få se uppgifvet. Dessa ord äro tvänne helt olika bildningar. - I den ariske språkgrenen har assibilationen en mycket
stor betydelse. Sanskrit, zend, fornpersiska ha ett eget tecken (oinskrifvet med c) för ett i förhistorisk tid assibileradt k, som nu i indiska munarter uttalas som ett slags s/-ljud, i nyper-siskan som s. Dessutom ha äfven de nyindiska munarterna andra assibilerade ljud, hvilkas uttal plägar angifvas som tsj (eller tj) och dsj (med svagt s/-ljud; eller dj), uppkomna af de sanskritska palatala ljud, hvilka omskrifvas med k' (eller c) och g' (eller j), t. ex. i den bekanta titeln maha-radscha (stör-konung, af Sanskr. råga, konung, Lat. rex, regis). - I de lettisk-slaviska språken har äfven k ytterst ofta assibilerats till sj- (i litauiskan; tecknadt sz) eller s-ljud (i preussiskan, lettiskan, fornsla-viskan), hvilka fall af assibilation i regeln motsvara de fall, då sanskrit och zend fått $ af L Detta förhållande spelar en stor rol i senaste tiders teorier på den indo-euro-peiska språkforskningens område. På grund af denna öfverensstämmelse mellan de lettisk-slaviska och de ariska språken hafva nämligen några forskare antagit en närmare slägtskap mellan de anförda språken, medan åter andra framställt den teorien, att två olika Å-ljud funnits i det indo-europeiska urspråket, af hvilka det ena, tecknadt med ki eller k, gifvit upphof åt de nyssnämnda ariska och lettisk-slaviska assibilerade ljuden. Genom en långt senare assibilation hafva de lettisk-slaviska språken åter fått nya assibilerade ljud, såsom Litau. tsj (tecknadt cz) och dsj (med svagt -sj; tecknadt dz) af tjt dj, lettiskan ts (tecknadt z), ds (med svagt s; tecknadt^d\) af k, #vframför