Etsning (af T. ätzen, fräta), konsten att medelst syror åstadkomma fördjupningar i metall eller glas. Etsningen nyttjades redan under medeltiden af vapen- och låssmeder såsom prydnadsmedel för att å jernytor åstadkomma svagt fördjupade eller upphöjda figurer och ornament. Bland svenska statens samlingar hår i synnerhet Lifrustkammaren att uppvisa mångfaldiga prof på detta arbetssätt, som för öfrigt ännu öfvas, i Sverige företrädesvis i Eskilstuna. -- Etsning å glas har sedan 1700-talet allmänt öfväts såsom en ersättning för den äldre och dyrbarare slipningen. Prof härpå kunna ses i hvarje konstindustriel samling. -- Sin största konstnärliga betydelse har denna teknik haft på gravyrkonstens område, der den alltifrån början af 1500-talet varit använd vid sidan af den äldre och vida mödosammare gravyren medelst grafstickel (kopparsticket i egentlig mening). Etsningskonstens användning för detta ändamål, såsom ett medel att taga aftryck på papper, tillskrifvas Daniel Hopfer, som jämte sina söner Lambert och Hieronymus var bosatt i Augsburg och arbetade som vapensmed. Af honom torde Albr. Dürer omkr. 1515 hafva inhemtat konsten, hvilken sedermera öfverfördes till Italien och der öfvades redan under följande årtionde, färnämligast af Marc-Antonio Raimondi och Francesco Mazzuoli. -- Under de följande århundradena har den varit ett af konstnärer allmänt omtyckt och användt sätt att egenhändigt återgifva förut utförda kompositioner eller flyktiga infall och skisser. Etsningen lämpar sig synnerligen väl härför, då den är en jämförelsevis lätt teknik, som med stor trohet återgifver hvarje konstnärens penndrag och i detta afseende kommer handteckningen närmast. Den mest berömde bland desse "målare-etsare" (Fr. peintres-graveurs) är Rembrandt (1607--1669), som med etsningens enkla medel åstadkommit arbeten af en underbar verkan. -- Äfven i våra dagar omhuldas etsningskonsten med mycken flit i de stora kulturlanden (Frankrike, Tyskland, England). Framstående målare försmå ej att stundom använda detta uttrycksmedel, och dessutom finnas ej få specialister, som med utomordentlig skicklighet använda etsningen såsom illustrationsmedel för dyrbara galleriverk, konsttidskrifter o. d. Ej häller bland svenskar saknar konsten utöfvare (G. v. Rosen, A. T. Gellerstedt, H. Hägg, i London, m. fl.)
Förfaringssättet vid detta sistnämnda slag af etsning är i korthet följande: en glattslipad och fullkomligt plan kopparplåt (eller jern-, stål-, zink-, glas-plåt) öfverdrages med en fernissa, som ej angripes af syror. För att teckningen bättre skall synas, erhåller fernissan ett öfverdrag af kritgrund eller svärtas den med rök; på denna hvita eller svarta botten utföres teckningen i pennteckningsmanér med den s. k. radérnålen. Denna del af arbetet är raderingen. De delar af plåten, hvilka derigenom blottas, utsättas för behandling med en frätande syra, vanligen skedvatten (utspädd salpetersyra, aqua fortis, eau-forte, "starkt vatten"), medan det öfriga skyddas af fernissan. Detta är sjelfva etsningen. Genom densamma uppstå i plåten fördjupade linier, som motsvara den gjorda teckningen. Dessa fördjupningar fyllas med svärta, hvilken genom tryck med särskild press öfverflyttas på papper (pergament, siden). Aftrycken kallas omvexlande etsningar, raderingar, aqva-forte-gravyrer, eaux-fortes. Derigenom att aftryck tagas af plåten, innan denna ännu är färdig, eller sedan ändringar och tillägg å den samma blifvit gjorda, uppstå olika slag af aftryck, s. k. épreuves (beroende på plåtens olika tillstånd, états), hvilka sins emellan hafva ett högst olika värde. Härvid gäller i allmänhet, att ett tidigare aftryck är bättre än ett senare. Upk.