Fakir, Arab. ("fattig", plur. fukara, sv. plur. fakirer), i de flesta muhammedanska land endast ett slags allmän ödmjukhetstitel, som personer, särdeles författare, vid vissa tillfällen tillägga sig för att dermed betyga sin otillräcklighet och bristfällighet. I Indien deremot -- der ordet har ungefär samma betydelse som dervisch inom Turkiet och i Persien -- betecknar det hvar och en som, försakande allt jordiskt
förvärf och lefvande af allmosor, egnar sitt lif odeladt åt andaktsöfningar och späkningar samt derigenom kan göra anspråk på helighet. Ehuru fakir närmast syftar på de muhammedanske tiggarna, begagnas det dock allmänt äfven om asketer bland hinduerna. På 1840-talet skattades de muhammedanske fakirernas antal till 800,000 och de hinduiske till 1,200,000, ett förvånande stort antal "helige", om man ej visste, att bland dem, lika ofta som bland Europas munkar, lätja och vällefnad döljas under skenhelighetens mask. Det indiska fakirvasendet går långt tillbaka i forntiden och har sin religiösa, grund i den brahmanska läran om själen såsom en fallen himmelsk ande, för hvilken kroppen utgör det ådömda straff-fängelset. Hvarje sträfvan efter återupprättelse måste, enligt denna lära, gå ut på att genom allt strängare späkningar småningom befria sig från kroppens bojor. Redan i den uråldriga hjeltedikten Ramajana talas utförligt om botgörare, hvilka underkastade sig späkningar, såsom ett särskildt slags högre kast, delad i fyra olika grader af helighet. Till den högsta graden höra Sanjasi, "de som öfvergifvit allt"; de äro fullkomligt döda för det borgerliga samhället och höjda öfver alla vanliga religionsbruk. Äfven inom den vidt utgrenade hinduiska Sikh-sekten finnes en särskild högre botgörare-afdelning, som benämnes fakirer. H. A.