Farnesiska konstverk kallas de antika plastiska arbeten, som tillhört ätten Farnese och varit uppställda i Palazzo Farnese i Rom, men år 1790 af de neapolitanske bourbonerna, som togo arf efter den nämnda romerska slägten, flyttades till Neapel, der de uppställdes i Museo borbonico, numera kalladt M. nazionale. De äro till antalet omkr. ett och ett halft hundra och utgöra, äfven vid sidan af de herkulanska och pompejanska antikerna, de förnämsta prydnaderna i detta rika museum. Till dem höra många verldsberömda skulpturverk, af hvilka flere bibehållit tillnamnet farnesiska. Bland dessa märkas företrädesvis följande:
Farnesiske tjuren, kolossal grupp, om hvars betydelse se Amphion. Den utfördes af tvänne bildhuggare, Apollonius från Tralles och hans broder Tauriscus, båda hörande till den rhodiska skolan, hvilkens blomstringstid inföll ungefär 300--146 f. Kr. Uppgräfd 1546 l. 1547 i Caracallas thermer i Rom, under påfven Paul III (Alessandro Farnese), flyttades den sedan till Neapel, der den hade sin plats i den offentliga promenad, som kallas Villa nazionale, ända till år 1832, då den kom in i museet. Blott en del af det ursprungliga konstverket finnes qvar i gruppen, som restaurerades af Michelangelos lärjunge Guglielmo della Porta.
Farnesiske Herkules, funnen 1540 i Caracallas thermer, enligt inskrift ett verk af Glykon från Athen, som antages hafva lefvat i århundradet före Kr., anses återgifva, ehuru i något öfverdrifven och effektsökande form, ett
motiv af Lysippus. Alexander den stores samtida, som skapade Herkulestypen.
Farnesiska Flora, likaledes funnen i Caracallas thermer, då man under påfven Paul III der anställde gräfningar, och 1790 flyttad till Neapel tillika med de farnesiska skatterna. Hon saknade hufvud, underarmar och fötter samt restaurerades af Guglielmo della Porta till en Flora; men hans tillsatser borttogos, och den nuvarande restaurationen verkställdes 1796 af ett par mindre bekanta konstnärer, hvilka likväl, äfven de, i henne sågo en Flora. Winckelmann ansåg henne för en af Muserna, men emot denna åsigt talar det genomskinliga draperiet, hvilket mindre passar för en allvarlig sånggudinna; andra hafva tagit henne för en genreartad danserska, men då äro åter de kolossala dimensionerna omöjliga. Stoden är ett vackert exempel på huru de gamle kunde förena intagande behag med storslagna former.
Till de farnesiska konstverken hör vidare ett berömdt Junohufvud, strängare i typ och former än Juno Ludovisi och troligen säkrare än denna hänvisande på det af Polyklet (omkr. 420 f. Kr.) bildade Here-(Juno-)idealet. Derjämte finnas bland dem äfven en storartad Junostaty samt gruppen Harmodios och Aristogeiton, de båda atheniensiska tyrannmördarna, marmorkopia af en bronsgrupp, utförd af Kritios, en äldre samtida till Fidias, såsom ersättning för en ännu äldre grupp med samma ämne, hvilken hörde till de äldsta ärestoder i Grekland och bortfördes af Xerxes. Berömd är också den farnesiske Bacchustorson, hvilken gäller for att vara ett grekiskt original ur Praxiteles' skola, men förblifvit i sitt stympade tillstånd, emedan man saknat någon förebild, som kunnat antyda den svåra restaurationen. Farnesiska äro likaledes en Minervastod, en Venus, half klädd, med en delfin vid sidan, en tronande Apollo i koragdrägt, utförd i kolossala dimensioner af ett enda stycke porfyr, med hufvud och extremiteter af hvit marmor, vidare en lyrspelande Apollo, med en svan vid sidan, den farnesiske Homerus, den mest bekanta förebilden för detta af den grekiska konsten med underbar intuition fritt skapade skaldeporträtt, samt en ypperlig Aesculapiistod, funnen på Tiber-ön i Rom och kommen till museet från Orti Farnesiani på Palatinus, m. fl. C. R. N.