Feber

Feber (Lat. febris, af fervere, sjuda, glöda, vara het; vara upprörd), med., en till sitt rätta väsende ännu icke fullt utredd kombination af allmänna rubbningar inom organismen, hvilka hufvudsakligen bestå i stegrad värmebildning, ökad ämnesomsättning, hastig puls och minskade sekretioner. -- Feber framkallas af många olikartade orsaker och uppträder i många olika former. Hvarje inflammation i någon af kroppens väfnader eller organ medför en konsekutiv feber eller inflammationsfeber, hvilken till styrka och varaktighet direkt beror af inflammationen. I motsats dertill har man kallat de febrar, som icke kunna härledas från någon särskild inflammationshärd, utan der sjelfva febern synes utgöra det primära och väsentliga, för essentiella, t. ex. febris intermittens, frossan, och febris recurrens (se d. o.), återfallsfebern, samt utslagsfebrar, eller exanthematiska, t. ex. typhus exanthematicus, skarlakansfeber, mässling. Sannolikt framkallas många af de s. k. essentiella febrarna af särskilda mikroskopiska svampars inträngande i blodet. Genom ruttnande ämnens öfverförande i blodet framkallas septikemi, genom var pyemi, med hvilken den hektiska febern vid lungsot och andra kroniska varbildningsprocesser sannolikt äro beslägtade. Sårfebern torde vara en genom förruttnelseämnen (från sår) modifierad inflammationsfeber. Märkvärdigt nog kan feber äfven framkallas genom insprutande af de mest oskyldiga ämnen (t. ex. rent vatten) i blodet eller genom öfverförande af blod från arter till ven hos samma djur. Feber uppstår också genom minskning af blodets vattenhalt, såsom vid den schrothska dietkuren eller törstkuren (diète sèche), då all flytande föda så vidt möjligt undvikes, äfvensom genom minskning af hela blodmassan genom en åderlåtning. -- Feberanfallet, som (efter prodromer af hufvudvärk, mattighet, värk i korsryggen och lederna) vanligen börjar med frossbrytningar, hvarvid hudytan, oaktadt redan stegrad temperatur hos blodet, är kall, blek och knottrig (gåshud), medför snart allmän hetta, äfven i huden. Dervid visar termometern en stegrad temperatur från den normala, 37° C., ända till 41 å 42°, hastig puls (120--140 slag i minuten), ökad afsöndring af urinämne, störd hjernverksamhet, yrsel (delirium) m. m. Anfallets aftagande (defervescens) sker antingen hastigt, genom temperaturens sjunkande inom 12--36 timmar till den normala (krisis), eller långsamt, under flere dagar, på sådant sätt att temperaturen sjunker allt mera afton efter afton och deremot höjer sig allt mindre morgon efter morgon (lysis). De febrar, som visa en viss regelbundenhet med afseende på feberanfallen, kallas typiska, de öfriga atypiska. De typiska febrarna äro antingen kontinuerande, med tämligen lika febertemperatur under hela förloppet, eller remitterande, med regelbundet vexlande temperatur genom minskning (remission) om morgnarna och stegring (exacerbation) mot aftnarna, eller intermitterande, med feberfria intervaller, vexlande från en half dag till ett par dagar, mellan feberanfallen. Efter anfallens återkomst hvar annan eller hvar tredje dag kallas febern febris quotidiana, tertiana eller quartana. Feberanfall af kort varaktighet, några timmar eller en, högst två dagar, kallas ephemera. F. B.