Flotta, sjöv. 1. En stats krigsmakt till sjös. De första spåren till en svensk örlogsflotta härröra från den tid, under hvilken Sverige bildades till ett rike. Af sveakonungen uppbådades då från de olika häraden skepp till "ledung", när fara hotade landet eller allmänt härnadståg beslutits. Enligt denna äldsta organisation af sjökrigsmakten ålåg fartygens utrustning såväl som deras bemanning de frie jordegarna, hvilka derför voro indelade i "hamn-" eller "skeppslag". Efter vikingatiden, hvilken kan anses såsom den svenska flottans första blomstringsperiod, råkade hon i ett förfall, som räckte nästan oafbrutet under hela återstoden af medeltiden. När Gustaf I tillträdde regeringen (1523), bestod flottan icke af annat "än en hop skärje-båtar och annat prackerij ther hvarken hjelp eller tröst medförde", men konungen, som erfarit behofvet af en flotta, vidtog kraftiga åtgärder till skapande af en sådan och efterlemnade vid sin död öfver 30 krigsskepp. Under Erik XIV nådde flottan sin glanspunkt. Hon uppgick 1566 till 68 skepp, med tillsammans omkr. 2,000 kanoner samt öfver 7,000 mans besättning, dels ständigt, dels värfvadt sjöfolk, dels knektar. Flottan underhölls i dessa tider af rikets allmänna medel, hvarjämte städerna stundom lemnade krigsfartyg; i dess provianterande deltogo alla utom adeln. Någon ordnad öfverstyrelse fanns ej ännu, utan berodde vapnets styrka mest af regentens personlighet. Det förföll också hastigt under Johan III och Karl IX. Flottans tredje blomstringsperiod inträffade under Gustaf II Adolf, Kristina och Karl X. Klas Flemings klokhet och energi bidrogo förnämligast till hennes nydaning. En ordnad öfverstyrelse, Amiralitets-kollegium, inrättades 1617, och det ständiga båtsmanshållet, omkr. 3,000 man, 1635. En skärgårdsflotta bildades och bestod 1643 af 150 mindre fartyg (lodjor). 1640 räknade stora flottan 40 skepp och 40 galejor, och dess bestyckning utgjorde omkr. 1,300 kanoner. 1654 hade skeppens antal ökats till 50. Karl XI:s förmyndareregering gjorde litet eller intet för att hålla flottan i tjenstbart skick; följderna visade sig i de olyckliga sjöstrider, som hon utkämpade mot den tidens dugligaste sjömän, holländare och danskar. 1675 räknade flottan 27 rangskepp och 8 fregatter, med en bestyckning af 1,934 kanoner, men hade fyra år senare smält ihop till 16 skepp, utom fregatter och mindre fartyg. Med Hans Wachtmeisters kraftiga bistånd skapade Karl XI snart en ny, tidsenlig flotta. En lämpligare örlogshamn (Karlskrona) anlades, öfverstyrelsen flyttades dit från hufvudstaden, och personalen ordnades så, att redan 1679 funnos 758 befäl och underbefäl samt öfver 11,000 man, flertalet dock indelte och roterade båtsmän. Örlogsflottan hade vid konungens död (1697) ökats till 37 rangskepp och 8 fregatter, oberäknadt den i Stockholm förlagda galér-eskadern. Med Sveriges fall från dess stor maktställning började för svenska flottan ett långvarigt förfall. Frihetstidens män saknade ej god vilja att återupprätta sjövapnet, hvilket synes af de många planer, som af ständerna uppgjordes till dess ordnande. 1756 funnos 24 linieskepp, 12 fregatter och 26 mindre fartyg, med en bestyckning af omkr. 2,000 kanoner. S. å. upprättades Arméns flotta (se d. o.). Gustaf III lyckades att för en kort tid återgifva flottan hennes forna glans. Dess numerära styrka uppgick 1790 till 26 linieskepp, 16 fregatter och 280 skärgårdsfartyg. Öfverstyrelsen flyttades 1776 till Stockholm; fyra år senare inrättades generalamiralsämbetet i Karlskrona. De 11 linieskepp och 6 fregatter, som utrustades 1808, utgjorde en föga lifskraftig qvarlefva från svenska flottans sista glansperiod. Efter stora och lilla flottans sammanslagning
(1824) gjordes tid efter annan fåfänga bemödanden att återupprätta sjöförsvaret. 1850 funnos 10 skepp, 5 fregatter, 9 mindre fartyg och 228 skärgårdsfartyg, af hvilka dock en stor del var otjenstbar. Ångkraftens införande ledde ej häller till skapande af en starkare flotta. Vid tiden för de första pansarfartygens byggande i Sverige (1864) bestod hon af 7 linieskepp, af hvilka 2 med ångmaskin, 6 fregatter, af hvilka 1 med ångmaskin, 7 korvetter, af hvilka 3 med ångmaskin, 19 mindre fartyg, af hvilka 12 ångfartyg, samt 169 roddfartyg. 1866 delades sjövapnet i en örlogsflotta och en skärgårdsflotta, men dessa flottor sammanslogos 1873 åter till ett vapen. För närvarande (1881) utgöres svenska flottan af följande bevärade ångfartyg: 4 monitorer, 10 pansarbåtar, 1 linieskepp, 1 fregatt, 4 korvetter, 9 första kl. kanonbåtar (af hvilka en är under byggnad), 10 andra kl. kanonbåtar samt 2 minfartyg jämte 11 bevärade segelfartyg, af hvilka 1 linieskepp och 4 korvetter. -- 2. En nations handelsflotta (se Handelsflotta). -- 3. En större samling örlogsfartyg under befäl af en chef. I äldsta tider, då fartygen voro af ringa storlek och bevärade endast med "spironen" (rostrum), samt då sjöstriderna afgjordes hufvudsakligast genom handgemäng, voro krigsflottorna sammansatta af ett stort antal fartyg. Den grekiska flotta, som låg vid Tröja, uppgifves af Homerus hafva bestått af 1,186 fartyg. Ungefär samma antal "triremer" (galérer) förde perserna i striden vid Salamis, der grekerna hade 380 triremer. Äfven i de nordiska landen förekommo särdeles talrika krigsflottor. Styrbjörn medförde ej mindre än 1,200 skepp, då han 984 kom för att eröfra Sverige, och Saxe lemnar åtskilliga fabelaktiga uppgifter på nordiska flottor, uppgående från 2,500 till 30,000 fartyg. Medeltidens historia omtalar rätt ansenliga flottor. Ludvig den helige berättas 1246 hafva gått till sjös med 1,800 fartyg. Den flotta, hvarmed Edvard III 1340 slog den franska vid Sluys, räknade 260 fartyg; den franska bestod af 400, deribland 140 större skepp, med en bemanning af 40,000 man. I slaget vid Lepanto (1571) bestod den kristna flottan af 6 galeaser och öfver 200 galérer, den turkiska af 260 galérer jämte andra fartyg. Den "oöfvervinneliga armadan" (1588) utgjordes af 130 galioter, galeaser och galérer samt 40 stora transportfartyg. Engelsmännen kunde emot henne ställa blott 100, betydligt mindre fartyg. Sedan galérerna, till följd af ett allmännare bruk af kanoner ombord, ersatts af större krigsskepp, minskades skeppens antal i samma mån. Under engelsmännens och holländarnas märkliga sjökrig på 1600-talet uppgingo flottorna i allmänhet till 70--80 skepp och fregatter, någongång ända till 100. De svenska och danska flottor, som vid samma tid kämpade om herraväldet i Östersjön, öfverstege vanligen ej halfva detta antal. Vid Beachy Head (1690) förde Tourville i elden en flotta af 112 fartyg, hvaraf 59 i linie; den förenade engelsk-holländska flottan utgjorde 100 fartyg, af hvilka 65 lågo i linie. Uti sjöstriderna under franska revolutionskrigen kämpade ännu fåtaligare flottor, ty dels hade skeppen vuxit betydligt i storlek, dels måste de krigförande hålla starka eskadrar i kolonierna. Uti den minnesvärda sjöbataljen d. 1 Juni 1794 hade engelsmännen 25 linieskepp och 13 fregatter, fransmännen 29 linieskepp och 8 fregatter, och vid Trafalgar (1805) lågo 27 engelska skepp i linie mot 33 fientliga. Den största sjöstyrka, som i senare tider varit samlad under en chef, var den, hvarmed amiral Duperré 1830 företog expeditionen till Algeriet. Hon utgjordes af 35 linieskepp och fregatter, 40 korvetter och briggar samt 7 ångfartyg och uppgick, med transportfartyg m. m., till 675 fartyg. I bataljen vid Lissa (1866), det enda tillfälle, då större pansarflottor varit engagerade, hade österrikarna i elden 7 pansarfartyg, med 88 kanoner och 2,884 man, samt 16 träfartyg, italienarna 9 pansarfartyg, med 103 kanoner och 4,000 man; deras 12 träfartyg deltogo föga i striden. -- 4. En större samling handelsfartyg, fiskarefartyg o. d., som segla tillsammans. Till skydd mot sjöröfvare, kapare och fientliga kryssare har det, i synnerhet förr, då hafvet var mindre säkert att befara, varit vanligt att handelsfartyg seglat i flottor, oftast under konvoj (se d. o.) af örlogsfartyg. Vissa nationers fiskarefartyg, såsom de holländska på nordsjöbankarna, pläga äfven bilda flottor. Öfver en dylik fiskareflotta föres ett slags befäl af den utsedde chefen (amiralen). O. E. G. N.