Fluorescens, fys., en egendomlig företeelse vid ljusets inträde i vissa fasta och flytande kroppar, bestående deruti att dessa utsända ljus af annan brytbarhet (färg) än det infallandes. Benämningen kommer af fluor, ett af de ämnen, som visa fluorescens. Följande exempel må nämnas. Lösning af svafvelsyrad chinin är en vattenklar vätska, men gifver, under en viss belysning, ifrån sig ett blåaktigt sken, som är särdeles tydligt, om man betraktar vätskan uppifrån, medan den från sidan träffas af solljuset. En lösning af bladgrönt i alkohol gifver rödt, den bruna lösningen af hästkastanie ljusblått, och den af lakmus orangefärgadt ljus. Bland fasta kroppar må nämnas den gröna fluss-spaten, som gifver ett blått ljus, och det gulgröna uranglaset, som gifver ett starkt grönt ljus. -- Lagarna för fluorescensen framträda tydligast, om
undersökningen sker i färgadt ljus, hälst koncentreradt genom en lins. G. G. Stokes, som utförligt studerat fluorescensfenomenen, använde till åstadkommande af färgadt ljus dels blått och rödt glas, dels ock gröna och blå lösningar af kopparklorur och af svafvelsyrad kopparoxid-ammoniak. De färgande ämnena kunde anbringas antingen bakom linsen, så att kroppen, som undersöktes, träffades af det färgade ljuset, eller mellan kroppen och ögat. Härvid visar sig t. ex. att uranglas, belyst genom den blå vätskan, utsänder sitt gröna skimmer, men att detta försvinner, om samma glas betraktas genom lösningen. Vid belysning genom kopparklorur blir skimret svagt, men starkt, om det betraktas genom denna vätska. Galläpplelösning i alkohol visar starkt grönt ljus, om den betraktas genom kopparklorur; men belyst genom detta salt, företer lösningen intet sådant ljus, ty ljuskäglan antager samma färg som lösningen. Belyst genom den blå kopparoxid-ammoniaken utsänder galläpplelösningen ett starkt fluorescensljus, som dock ej kan tränga genom det nämnda dubbelsaltets lösning. Redan deraf följer, att de omtalade ljusfenomenen framkallas genom ett visst slags belysning, men att denna, åtminstone i vissa fall, kan sakna alla de färgstrålar, som innehållas i sjelfva fluorescensljuset. Särdeles märkligt visar sig detta förhållande, om man låter det i ett prisma sönderdelade solljuset falla på ett fluorescerande ärnne eller på ett hvitt papper, bestruket med en lösning af samma ämne. I den minst brytbara delen af spektrum iakttages ingenting ovanligt, men i grannskapet af de mest brytbara strålarna framträder fluorescensen med sin egendomliga färg, och den framträder till och med bortom den synliga änden på områden, från hvilka ögat annars icke mottager några ljusintryck. Man finner deraf, att fluorescensljuset består af helt andra strålar än de, som åstadkommit detsamma. Men det förhållandet eger alltid rum att det fluorescerande ljusets brytbarhet är mindre (eller dess våglängd alltid större) än brytbarheten hos de strålar, som frambragt fluorescensen, äfvensom att strålar, hvilka under sin gång genom en kropp redan framkallat fluorescens, icke kunna å nyo åstadkomma dylik verkan. (Jfr Epipoliseradt ljus.) L. A. F.