Fornhögtyska, det språk, som talades af de tyska stammarna alemanner, bajrare och franker (med undantag af de nordligast boende) från och med den tid, då dessa stammar började ega en literatur (700-talet) till omkr. 1100. Efter denna tid kallar man språket medelhögtyska (se d. o.), hvarur omsider den nuvarande högtyskan framgått. Från de språk, som talades af de lågtyska stammarna, skiljer sig högtyskan hufvudsakligen genom den s. k. andra eller högtyska "ljudskridningen". Denna ljudlag har visserligen genomförts i mycket olika utsträckning i de olika högtyska dialekterna (fullständigast längst i söder, "hochalemannisch"), men gemensam för dem alla är öfvergången från allmänt germanskt t i början af ord till z (Sv. tal, T. zahl) och af mid- och slutljudande k, p, t till resp. ch, f, s (sak-sache, gapa-gaffen, fat-fass). -- Den fornhögtyska perioden egde intet gemensamt riksspråk, utan äro dess literaturalster skrifna på sins emellan rätt skiljaktiga dialekter, som bilda två grupper. Den ena ("oberdeutsch") omfattade två från hvarandra föga skilda dialekter, den alemanniska (i nuvarande tyska Schweiz, sydvestra Bajern, Würtemberg, södra Baden och Elsass) och den bajerska (i östra Bajern och provinsen Österrike). Den andra hufvudgruppen ("mitteldeutsch") utgjordes af tre frankiska dialekter, af hvilka den östfrankiska (i nord vestra Bajern och Thüringen) och den rhenfrankiska (i Pfalz, Hessen och norra Baden) sammanfattas såsom "oberfränkisch" i motsats mot den tredje, den medelfrankiska (i Rhenprovinsen och Luxemburg), som bildar öfvergången till fornlågfrankiskan. (Jfr. P. Piper: "Die verbreitung der deutschen dialecte", 1880). -- En med fornhögtyskan nära beslägtad dialekt (med spår af högtysk ljudskridning) talades af langobarderna, af hvilkas språk man dock känner endast 2 à 300 ord, mest nomina propria (t. ex. Garibald, hvaraf det italienska Garibaldi). Jfr C. Meier: Die longobardischen denkmäler, 1876. -- Fornhögtyskan är ännu långtifrån tillräckligt undersökt i grammatikaliskt afseende. De alemanniska och bajerska dialekterna äro utförligt behandlade af K. Weinhold (1863, 1867). En kortfattad, men fullt tidsenlig öfversigt öfver fornhögtyskan i allmänhet, som länge saknats, föreligger nu uti en förträfflig grammatik af W. Braune (1881). -- Literaturen är, med undantag af en enda runinskrift (ett vid Nordendorf i Bajern funnet silfverspänne), affattad med latinskt alfabet och förskrifver sig nästan uteslutande från klosterskolorna, bland hvilka särskildt de i Fulda och S:t Gallen inlagt literära förtjenster. Endast ett fåtal och till omfånget obetydliga stycken äro af hedniskt innehåll (mest trollformler). Den öfriga, rätt omfångsrika, men till innehållet skäligen värdelösa literaturen utgöres hufvudsakligen af öfversättningar, mestadels af uppbyggligt innehåll: bibelöfversättningar och kommentarer (t. ex. Notkêrs psalmkommentar på alemannisk dialekt från omkr. 1000), s. k. evangelieharmonier (sammanarbetningar af de 4 evangelierna, t. ex. den östfrankiska dialektens hufvudarbete, den s. k. "Tatian" från 800-talet), predikningar, formulär till bikt, dop, eder (t. ex. den bekanta af Ludvig den tyskes här afgifna eden vid Strassburg 842), trosbekännelser och böner m. m. samt en mängd gloss-samlingar (t. ex. de s. k. "Keronska glossorna", på alemannisk dialekt från 700-talet). Formen är ofta poetisk; stundom förekommer alliteration, t. ex. i den bajerska dikten "Muspilli" (en beskrifning på verldens undergång), i den från 700-talet härstammande "Hildebrandslied" (till hvilken dialekt detta stycke, eller rättare sagdt fragment, hör är osäkert) samt i de hedniska trollformlerna. Det enda större originalarbete, som finnes, och hvilket följaktligen är fornhögtyskans ojämförligt vigtigaste literaturalster, är den rimmade evangelieharmoni, som på 800-talet författades af munken Otfried från Weissenburg (rhenfrankisk dialekt). Jfr för öfrigt P. Piper: "Die sprache und literatur Deutschlands, Band I (1880). Ad. N-n.
Nordisk familjebok · första upplagan
Fornhögtyska
Ämne: Språk, språkfolk och dialekter · Språk, skrift och grammatik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 42–43 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗