Fornlemningar kallas de alster af mensklig verksamhet eller konstfärdighet, som härröra från forntiden och tjena till att belysa dess historia och kulturutveckling. Från de ödsliga stränderna vid Norra ishafvet till tropikernas solbelysta land, i nästan alla af menniskofot trampade trakter vittna väl bevarade fornlemningar om ett bildningsstadium, som helt och hållet tillhör det förflutna, och som endast genom ett noggrant studium af dessa fornlemningar kan blifva närmare kändt. Fornlemningar äro antingen lösa, såsom vapen, verktyg, husgeråd, grafkärl, prydnader o. d. (ofta kallade fornsaker), eller fasta, såsom byggnader, grafhögar, befästningar o. d. De i Sverige anträffade fasta fornlemningarna från den förhistoriska tiden äro hvarandra till form och bestämmelse olika under olika tidsskeden. Från stenåldern finnas tre slags grafvar: Stendösar l. dösar (se Dös), grafkammare, hvilkas väggar bildas af tjocka, på kant festa stenar, och hvilkas tak utgöres af ett stort stenblock; Gånggrifter l. jättestugor, byggda på samma sätt som dösarna, men större (ända till 7 m. långa) och utmärkta genom en ofta ganska lång, täckt gång samt vanligen dolda i en jordhög; Hällkistor, stora, aflångt fyrsidiga stenkistor, till storlek och byggnadssätt lika kammaren i en gånggrift, men utan gång och vanligen byggda af tunnare hällar. Grafvarna från bronsåldern äro vanligen betäckta af en hög, som antingen är bildad hufvudsakligen af sand och jord eller består endast af kullersten; de ligga oftast på någon höjd med fri utsigt öfver hafvet eller annat större vatten. Stundom äro rösena omgifna af en fotkedja af stora runda block. Rösenas storlek vexlar betydligt, från omkr. 4 m. till 45 m. i genomskärning; de äro än runda, än aflånga. Från jernåldern finnas än runda, än fyrkantiga, aflånga eller qvadratiska, grafhögar eller rösen, antingen försedda med eller saknande fotkedja, än stora, som de s. k. kungshögarna vid Gamla Upsala, än knappast märkbara förhöjningar öfver marken; vidare högresta stenar, samlade i grupper, eller, ehuru mera sällan, enstaka; slutligen s. k. skeppssättningar, stenar ordnade i spetsigt oval form. och s. k. domareringar, runda eller aflånga stensättningar. Det sistnämnda slaget af fornlemningar har antagligen haft en gudstjenstlig bestämmelse. Till fornlemningar från jernåldern måste äfven räknas ett antal af våra runstenar och s. k. elfqvarnar l. elfstenar, större stenblock med skålformiga fördjupningar, samt på bergstoppar uppförda befästningar af kullerstensmurar. A. B. B.
Nordisk familjebok · första upplagan
Fornlemningar
Ämne: Byggnader och städer i världen · Bildkonst, arkitektur och konsthantverk
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 44–45 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗