Fosforescens, fys., en egenskap hos vissa icke sjelflysande kroppar att utsända ljus, äfven sedan de upphört att belysas. Det är allmänt kändt att fosfor lyser i mörkret, och att förhållandet är detsamma med vissa organiska ämnen, t. ex. ruttnande fisk m. fl. Denna ljusutveckling beror emellertid utan tvifvel på en långsam förbränning och är derför icke att anse såsom fosforescens i egentlig mening, fastän det visserligen är ovanligt att ljusutveckling eger rum utan hög temperatur hos den lysande kroppen. Deremot finnas andra ämnen, som, utan att i ringaste mån kemiskt förändras, blott genom att utsättas för ljuset, fortfara att i några minuter eller sekunder utstråla så mycket ljus, att de kunna ses, äfven sedan de förts in i mörkt rum. Sådana ämnen äro fluss-spat, hvit marmor, äggskal, s. k. Cantons fosfor (framställd genom glödgning af svafvel och ostronskal), antimonfosfor, ostronskal, glödgade med
svafvelantimon, samt den s. k. bolognesiska stenen (svafvelsyrad baryt, sammanrörd och glödgad med ägghvita och gummi eller med terpentin). Den sistnämnde fosforescerar med rödt, antimonfosforn med ljusgrönt och Cantonfosforn med gult eller rosenrödt ljus. -- En belysning (insolation) af några sekunder är tillräcklig att frambringa så mycken fosforescens, som kan utvecklas; men fosforescensens varaktighet är mycket olika. De ämnen, som gifva det starkaste ljuset, lysa endast några sekunder, hvaremot de, som fosforescera med ett mattare sken, kunna förblifva lysande en half eller en hel timme efter insolationen. Elektriskt ljus, dags- och till och med lampljus förmå åstadkomma fosforescens, men det är de mest brytbara strålarna i spektrum, företrädesvis de lavendelgrå, som äro de verksammaste. Fosforescensljusets färg beror alls icke af den ljus-sort, som framkallat detsamma, utan på den fosforescerande kroppen. En särdeles sinnrik metod att studera detta fenomen är angifven af Becquerel. För att erhålla stark belysning koncentrerar man med en lins solljuset på den kropp, som skall undersökas. Denna anbringas mellan två skifvor med hål, satta sicksack, så att när skifvorna rotera hastigt omkring sin gemensamma axel, komma solstrålarna det ena ögonblicket att tränga genom ett hål på den främre skifvan och belysa kroppen, men i nästa ögonblick kan observatören genom hålet i den bakre se det belysta föremålet. Försöket kan sålunda fortgå huru länge som hälst. Med kännedom om öppningarnas storlek och läge samt skifvornas rotationshastighet kan såväl insolationens längd som fosforescensens varaktighet beräknas. -- Fluss-spat och några andra ämnen hafva egenskapen att vid uppvärmning blifva lysande, långt innan egentlig glödgning inträder; men för hvarje gång försöket upprepas, fordras en allt högre värmegrad. -- Fosforescera säges om de icke sjelflysande kroppar, som utsända ljus, äfven sedan de upphört att vara belysta. -- Om växternas fosforescens se Andning, växternas, och Ljusfenomen, växternas. L. A. F.