Frangula

Frangula, bot. farmak., det numera populära namnet på brakveds-busken, Rhamnus Frangula L., nat. fam. Rhamneae DC., kl. Pentandria L., som tämligen allmänt förekommer å fuktiga skogsängar i hela Europa upp till polcirkeln. Grenarna äro oväpnade, bladen ovala, helbräddade (Rh. cathartica L. har tornar och bladen sågade). Blomfodret är femdelt, kronbladen äro små och liksom ståndarna 5 till antalet, pistillen är en. Frukten är en klotrund, först röd, sedan, svart, bärlik stenfrukt, med 3 frön, ett i hvarje rum. Af yngre stammar och äldre grenar afskalas barken, som torkad bildar den mycket begagnade drogen frangula-bark l. brakvedsbark, Cortex Frangulae, hvilken förekommer såsom fingertjocka eller smalare rör eller rännor. Ytterbarken är vanligen slät, brun eller gråbrun, med på tvären utdragna, oftast klufna gråa korkvårtor. Insidan är ytterst finstrimmig och mörkt brungul. Barken brytes lätt, saknar lukt, har bitter smak och färgar saliven gul. Den ett år gamla drogen är bättre än den färska, som förorsakar knip och qväljningar. I barken finnes glykosiden frangulin, en citrongul, lukt- och smaklös kristallinisk kropp, möjligen identisk med cathartinsyra, det lösande ämnet i sennabladen. Dessutom finnas frangulinsyra och ett sammandragande ämne, som ej är en garfsyra, samt harts och socker. Genom frangulinet är brakveds-barken ett kraftigt, men tillika ganska mildt verkande laxermedel, som med fördel nyttjas i form af dekokt och i dos af en till två (eller flere) matskedar, som intagas på morgonen eller på aftonen. Detta medel var förr i bruk, men blef bortglömdt, tills det för omkr. 30 år sedan återigen upptogs. Det begagnas numera allmänt af personer, som lida af trög afföring. O. T. S.