Franska literaturen

*Franska literaturen. (Se Rättelser, bd 18, sp. 836, hvartill må läggas, att Margareta af Valois, sp. 251, föddes 1553, Honoré d'Urfé, sp. 259, föddes 1568, Mabillon, sp. 261, föddes 1632, Alfred de Vigny, sp. 265, föddes 1797 och Gaston Paris, sp. 266, föddes 1839). Ingen stor skald, värdig att upptaga V. Hugos mantel, har på lyrikens område uppträdt under de senaste årtiondena. De fina formvirtuoser, som sedan 1860-talet plägade sammanfattas under benämningen »Les parnassiens», och till hvilka räknas bl. a. Th. de Banville, Fr. Coppée, Sully-Prudhomme samt främst kanske Leconte de Lisle (1818–94), hafva fått efterföljare i A. Theuriet (f. 1833), hvars varma natur- och hemkänsla städse framträder, Armand Silvestre (f. 1837), J. M. de Hérédia (f. 1842), provençalen J. Aicard (f. 1848) och F. Bataille (f. 1850). Stort inflytande vann småningom Baudelaire (1821–67), hvars raffinerade förskämningspoesi fullföljdes af »dekadenterna» (se d. o. Suppl.), med den begåfvade hädaren J. Richepin (f. 1849) och den äktlyriske bohêmienen P. Verlaine (1844–95) i spetsen. Fransk-tyska kriget och revanche-åtrån afspeglas i P. Déroulèdes (f. 1846) patriotiska dikter. På dramats område representeras en efterromantisk riktning af H. de Bornier (f. 1825) och den fina genrekomedien af E. Pailleron (f. 1834), medan H. Becque (f. 1837) beredt plats åt den pessimistiska naturalismen på scenen. Kritikern J. Lemaitre (f. 1853) har rönt rätt mycken framgång som skådespelsförfattare. Romanens fysionomi har länge bestämts af naturalismen, som förbereddes af Champfleurys (1821–89) realism och före Zola uppträdde ganska fullrustad i romaner af G. Flaubert (1821–80) och bröderna de Goncourt. Zola har på senaste tiden lagt de religiösa företeelserna under sitt »experimentella» synglas (»Lourdes», »Rome»). En mildare och mera graciös form af naturalismen företrädes af A. Daudet (f. 1840), och hos P. Bourget (f. 1852) förfinas densamma af psykologisk själfullhet. Jämngod med Zola i skildringens energi, men öfverlägsen i poetiska egenskaper är naturalisten G. de Maupassant (1850–93). När Zola med sin roman »La terre» (1887) nått det yttersta i den frånstötande riktningen, uppsade honom åtskilliga yngre anhängare tro och lydnad, bl. a. J. K. Huysmans och bröderna Rosny, samt föresatte sig att låta lifvets ideala eller »romaneska» sidor mera komma till uttryck i romanen. Mera oberörda af tidsströmningarna dikta J. Claretie (f. 1840; berättelser från revolutionstiden m. m.), G. Ohnet (f. 1848), som upphöjer borgerlig duglighet, Henry Gréville (Alice Durand, f. 1842), med ryska ämnen, Ferd. Fabre (f. 1830), hvilken utmärkt sig i skildringar af presters själsstrider, P. Loti (Viaud, f. 1850), behagfull skildrare af sjölifvet och fjärran land, den idylliske A. Theuriet, schweizaren E. Rod (f. 1857) m. fl. Den äfven såsom prosaberättare högeligen intagande F. Coppée gör städse rättvisa åt de ädlare sidorna hos menniskonaturen, och den mildt skeptiske A. France (Thibault, f. 1844) har ryckt upp i ledet bland franska språkets och prosadiktens mästare. — Om franska tidningar och tidskrifter se vidare Tidning, sp. 275–277, och Tidskrift, sp. 292.