Frestelse, teol., förledelse till synd, ett uppväckande af det inom menniskan slumrande begäret till det onda, hvarigenom uppkommer en strid mellan det onda och det goda och menniskan råkar i fara att vända sig till det förra. Blott den kan frestas, hos hvilken å ena sidan benägenheten eller åtminstone möjligheten till synd förefinnes, men hvilken å andra sidan icke så absolut beherskas af synden, att denna hos honom är den enda bestämmande principen. Således kunna hvarken Gud och de goda änglarna eller de onda andarna frestas. Frestelsen framkallas, enligt den kristna läran, merendels genom någon yttre anledning, vare sig lockelse eller lidande, men har sitt egentliga upphof i djefvulens förförelse och list. Han har dervid kraftiga bundsförvandter dels i den onda verlden (Matt. 18: 7), dels och framför allt i menniskans syndiga begärelse (Jak. ep. 1: 14), hvilken likasom befruktas (v. 15) af fantasien, som framställer det onda i en förförisk, lockande gestalt och sålunda frambringar den onda viljan. Dermed är synden "född"; "fullbordad" blifver hon, då hon framträder såsom handling. Kan menniskan jaga den nämnda fantasibilden på flykten och se det onda i dess rätta gestalt, då har hon segrat i frestelsen, och det sedliga medvetandet kommer hos henne till sin rätt (se t. ex. berättelsen om Josef i 1 Mos. 39: 11, 12). Men ofta dröjer hon vid denna bild och betraktar den med välbehag (hvilket af medeltidens teologer kallades delectatio morosa, dröjande välbehag), hvarvid hon förmenar sig hafva kraft att icke hängifva sig deråt eller upptaga den i sin vilja; men slutligen har fantasibilden blifvit henne öfvermäktig, så att hon icke längre kan göra frestelsen motstånd (se berättelsen om syndafallet i 1 Mos. 3; Schillers skildring af Wallenstein). -- Emedan menniskan af sin egen natur drages till det onda, behöfver hon gudomlig hjelp till att öfvervinna frestelsen. Vaksamhet och bön (Matt. 26: 41) samt nådemedlens rätta bruk äro de vapen, som dertill erfordras. Men dessa vapen kunna rätt användas endast af den, hvilkens inre lif genom tron och kärleken fått en ny riktning, en riktning mot det goda eller Gud. Äfven den pånyttfödda och troende menniskan är nämligen utsatt för frestelsen; äfven hos henne innebor den onda begärelsen, om också icke såsom herskande och bestämmande makt. Den troendes frestelser hafva det särskilda syftemålet att befästa honom i tron och kärleken till Gud samt kallas derför pröfningar (Jak. 1: 2, 3; se berättelsen om Isaks offrande i 1 Mos. 22); ett sådant befästande är för honom alltid frukten af en öfvervunnen frestelse. När frestelsen framträder såsom ett direkt angrepp på tron, kallas hon anfäktning: menniskan frestas till tvifvel antingen -- objektivt -- på Guds egenskaper,
hans godhet, vishet, makt och sannfärdighet (t. ex. Job, Johannes Döparen, Tomas) eller -- subjektivt -- på sin egen rätt att tillegna sig Guds nåd (så t. ex. ofta Luther). Sådana anfäktningar kunna till fullo öfvervinnas endast derigenom att menniskan ödmjukt böjer sig under det outransakliga i Guds skickelser; det gäller här ofta att "tro utan att se" (Joh. 20: 29). -- I mera oegentlig mening talas om frestelse i uttrycket "fresta Gud", d. ä. att genom fortsatt syndande eller genom att öfverdådigt kasta sig i faror likasom pröfva huru långt Guds tålamod eller hans skyddande makt sträcker sig. E. J. Ö.