Genus, plur. genera, Lat., kön, slägte. 1. Gramm., betecknar oftast vissa afdelningar, i hvilka olika språk särskilja substantiven och, i sammanhang dermed, äfven adjektiven och pronomina. Då man jämförde denna indelning med könsåtskilnaden hos de organiska varelserna, valde man äfven för det grammatiska könets beteckning uttrycken: manligt (genus), maskulinum, och qvinligt (genus), femininum. Den semitiska språkstammen (hebreiska, arabiska m. fl. språk) skiljer sålunda blott mellan två kön, hvilka just kallas maskulinum och femininum. Men de indoeuropeiska språken hafva tre genera; det tredje kallas (genus) neutrum (intetdera könet, d. v. s. hvarken manligt eller qvinligt) och faller dermed utom ramen för det naturliga könet. Tre genera finnas äfven t. ex. i hottentottspråket: ett genus maskulinum, ett g. femininum, ett g. commune (gemensamt). Frågan om uppkomsten af genera tillhör de allra dunklaste problemen inom språkvetenskapen. Vanligen tänker man sig uppkomsten af det grammatiska genusbegreppet så, att man i början gjort en grammatisk könsskilnad der, hvarest det kunnat blifva fråga om en naturlig sådan, således vid manliga och qvinliga organiska väsenden, och att derefter, genom en poetisk öfverflyttning, kön tillagts ting och abstrakta begrepp, så att äfven dessa delats i manliga och qvinliga, samt att ändtligen neutrum i de indoeuropeiska språken, hvilka ensamma ega det, lemnat könet obetecknadt. I många fall har troligen ock grammatisk likhet inverkat, i det att ord fått sitt genus från sådana ord, hvilka till sin bildning liknat ord, hvilkas kön redan var faststäldt. Många språk veta emellertid icke af någon könsskilnad, så t. ex. de eljest så utvecklade turkiska och finska språken; till och med der könen åtskiljas, är den formella olikheten, d. v. s. användandet af olika ändelser till betecknande af olika kön, ofta högst ofullständig. Under de indoeuropeiska språkens senare utbildning har också könsskilnaden till någon del eller helt och hållet gått förlorad. Så skiljer engelskan, utom vid Pronomina, så godt som alls icke mellan könen, ehuru angelsachsiskan eger alla tre; de romanska språken hafva förlorat neutrum, liksom äfven litaviskan och lettiskan; i de moderna nordiska språken, särskildt i danskan, visa maskulinum och femininum böjelse att sammansmälta till ett genus (D. fælleskjön), mot hvilket neutrum står såsom skarp motsats. I de amerikanska indianspråken finnes en skilnad mellan lefvande och liflösa föremål, som i någon mån motsvarar det indoeuropeiska särskiljandet af de tre könen. -- Med genus hos verbet menas, enligt regeln, skilnaden mellan aktivum, passivum och medium, af hvilka genera aktivum och medium äro ursprungligen indoeuropeiska och finnas eller hafva funnits i alla till denna stam hörande språk. Passivet tillhör den särskilda utvecklingen af hvart språk för sig. -- 2. Zool. och bot., slägtet, i motsats mot dess särskilda arter, species. -- 3. Miner., sammanfattningen af de species, som stå hvarandra närmast med afseende å värdet. -- 4. Filos., begrepp eller allmän föreställning (schema), tänkt såsom det gemensamma för sina omfångsmoment (species, individer). Genera hafva ingen sjelfständig tillvaro, utan äro blott att betrakta såsom de under dem hörande individerna, sedda från en viss för dem gemensam sida, med bortseende från alla andra sidor. De äro följaktligen abstraktioner ur det enskilda (jfr Begrepp). -- Generel [sje-], Fr. général (Lat. generalis, af genus), l. Generisk, som är eller tillhör genus, allmän, allmängiltig. Generel bestämning, bestämning, som är gemensam för flere föremål och tillhör det genus, under hvilket dessa höra. Vid generella
bestämningar gäller den axiomatiska satsen att allt, som utsäges (eller nekas) om genus, det kan jämväl utsägas (eller nekas) om de species och individer, som derunder höra. -- Generel odödlighet, den odödlighet, som, enligt vissa panteistiska åsigter, tillkommer menniskan derigenom att hon vid lifvets slut uppgår i ett allmänt och endast befrias från de tillfälliga inskränkningar, som enligt denna åsigt vidlåda henne såsom individ, hvaremot allt det väsentliga hos henne fortlefver. Det allmänna, hvari individen uppgår, är naturligtvis ytterst det absoluta sjelf, ur-enheten i verlden, men såvidt det för detta är väsentligt att uppenbara sig i ett menniskoslägte, brukar dettas fortbestånd på ett eller annat vis sättas i samband med den generella odödligheten, hvarigenom denna anses skola blifva för individen mindre afskräckande. Så lär man nu, att emedan menniskonaturen, som en uppenbarelse af det eviga, städse blir sig i det väsentliga lik, skola de intressen, som lifvat en menniska under hennes individuella lif på jorden, så vidt de varit värda att af menniskan omfattas, evigt der fortlefva (Hegelianismens venster). I krassare former framträder läran då, när man framhåller, att menniskan skall fortlefva i sin afföda, eller att hennes odödlighet låge deri att hennes verk eller hennes minne skall fortbestå bland menniskor, hvaraf konseqvensen ytterst blir, att odödligheten likställes med ett "odödligt namn" (yttersta venstern). Antagandet af den generella odödligheten utgår ytterst derifrån att naturanalogier blifvit öfverflyttade på det personliga området. 4. L. H. Å.