Gnosticism (af Grek. gnosis, kunskap, vetande) kallas med ett gemensamt namn åtskilliga i den kristna kyrkans första århundraden gjorda försök till en spekulativ omtydning af kristendomens historiska innehåll. I den äldsta grekiska öfversättningen af G. T. ("Septuaginta") och i den apokryfiska skriften "Vishetens bok" brukas ordet gnosis i betydelsen af kunskap om den sanne Guden, i N. T. i betydelsen af frälsande kunskap om Gud i Kristus. I det senare talas äfven om en falsk gnosis. Hos de äldre kyrkofäderna förekommer detta ord både i god och dålig mening. Klemens från Alexandria kallar den upplyste kristne en gnostiker, men skiljer tillika mellan sanne gnostiker och anhängarna af de från evangeliets enfald bortkomna och derför af kyrkan förkastade systemen. Det är dessa, som i allmänhet förstås med gnostiker. Man har velat härleda gnosticismen från en på kristendomens område inträngande hednisk filosofi, i synnerhet den neoplatonska. Men nyare forskningar hafva ådagalagt, att det ej förhåller sig så. Gnosticismen leder fast mera sin upprinnelse från det inom den tidens judendom allt mera stegrade supranaturalistiska åskådningssättet, som ej medgaf något omedelbart samband mellan Gud och verlden. På denna ståndpunkt skilde man från Gud och personifierade hans skapande och uppenbarande verksamhet -- den gudomliga visheten, ordet (memrá), härligheten schekiná). Denna tendens att personifiera Guds verksamhet och egenskaper gjorde sig gällande ej blott i den af alexandrinsk filosofi inspirerade "Vishetens bok", utan äfven inom den palestinensiska judendomen (t. ex. i targumim, de arameiska parafraserna öfver G. T.). Den röjer sig äfven i N. T. (t. ex. på de ställen, der den mosaiska lagen säges vara gifven genom änglar, Gal. 3: 19; Hebr. 2: 2) samt hos de äldste kyrkofäderna och är den gemensamma rot, från hvilken judarnas kabbala och gnosticismen framvuxit. Den judisk-kristna skriften "Klementinska homilierna" (från början af 2:dra årh.) framställer verldens skapelse och lagens gifvande såsom förmedlade genom Visheten (Sophia) och skiljer i G. T. mellan äkta och oäkta beståndsdelar, de senare härrörande från andar af en lägre ordning. Men visheten är ej skild från Gud; hon är blott hans "demiurgiska (verldsgestaltande) hand". De klementinska homiliernas ståndpunkt kan derför ej anses gnostisk, ehuru i denna skrift finnas ansatser till gnosticismen. -- Boken Baruch (som ej må förvexlas med den liknämnda skriften bland G. T:s apokryfer) betecknar öfvergången från judekristendom till gnosticism. Hon omtalas ej före midten af 2:dra årh., men är tydligen ett uttryck för gnosticismen (i
trängre mening) uti dess äldsta skede. Ett den högste Guden underordnadt väsende, Elohim, uppträder här såsom hans organ vid verldsskapelsen. Elohim är förmäld med Edem, jordens ande. I förbindelse med henne skapar han genom sina änglar växterna, djuren och menniskorna. Efter fullbordadt skapelseverk lär han känna den högste Guden, hvilkens vilja han dittills omedvetet utfört, hembär honom sin hyllning och uppstiger till hans ljusrike. För att bevara menniskorna från de lägre andarnas inflytelser beder han den högste Guden sända till dem ängeln Baruch. Denne talar till Moses, till profeterna och slutligen till Jesus. Den kristna uppenbarelsen var således väsentligen densamma som den gammaltestamentliga, blott med bortrensande af oäkta tillsatser. Föreställningen om en från det högsta väsendet skild verldsskapare (demiurg) -- som här för första gången framträder på kristendomens område -- kan således ej, såsom man i allmänhet antagit, härleda sig från sträfvandet att uppdraga en skarp skiljegräns mellan judendom och kristendom. Men å andra sidan är afvikelsen från den rena monoteismen alltför stor att kunna förklaras annorlunda än genom hedniska inflytelser. För sådana voro den tidens judendom och kristendom ingalunda främmande. Tidens skaplynne var eklektiskt. I synnerhet var Syrien skådeplatsen för en egendomlig sammansmältning af judisk-kristna och hedniska idéer. Elohim i Baruchs bok har sin urbild i den feniciske Tauth l. Toth, äktenskapet mellan Elohim och Edem i de fornsemitiska folkens manliga och qvinliga verldsprincip (Baal och Aschera, Melkarth och Astarte m. fl.). Samma föreställning återkommer i den senare gnosticismens eon-par (syzygier). En judisk-kristen gnostiker var äfven Cerinthus (omkr. 100 e. Kr.), som lärde, att verlden skapats genom änglar -- bland hvilka Elohim var den förnämste --, och för öfrigt fullföljde samma tankegång som den, hvilken herskar i Baruchs bok. -- Först hos naassenerna l. ofiterna (af Hebr. nachasch, Grek. ofis, orm) framstår den gammaltestamentlige verldsskaparen och lagstiftaren (Jaldabaoth) såsom ett relativt ondt väsende, som af afund ville utestänga menniskorna från den högre kunskapen. Den högste Guden sände till dem en af sina förnämsta änglar i skepnad af en orm. Menniskorna lyssnade till ormens frestelse och blefvo verldsskaparens bud olydiga. Derigenom kommo de till kunskap om godt och ondt, och den högre verlden uppläts för dem. Jaldabaoth stiftade genom Moses lagen för att qvarhålla menniskorna i deras träldom; den högste Guden sände Kristus för att befria dem. Denna mot den gammaltestamentliga religionen fientliga riktning fullföljdes till sina yttersta slutföljder af kainiterna, hvilka framställde alla G. T:s onda karakterer, med Kain i spetsen, såsom den sanna religionens hjeltar. En anknytningspunkt till ofiternas lära finna vi i den feniciska myten om Esmun (Grek. Asklepios, Lat. Aesculapius), som dyrkades i skepnad af en orm. -- Gnosticismen nådde sin högsta utveckling och sin mest utpräglade motsats till den historiska kristendomen i syrern Basilides' (i första hälften af 2:dra årh.) och Valentinus' (vid midten af 2:dra årh.) läror. Den förre antog ett system af gudomliga "krafter", af hvilka en bland de högsta, Kristus, förenade sig med menniskan Jesus, som derigenom blef ett organ för menniskornas befrielse från verldsskaparens herravälde. Denna lära vann sin utbildning i Alexandria under påverkan af den stoiska filosofien. I Alexandria framträdde ock Valentinus' lära om eoner (Grek. aion, tidsålder) l. andeväsenden, som, fördelade i syzygier eller par, emanerat från den okända och okänbara urgrunden. De utgöra ett system, kalladt pleroma (fullhet). Ju större deras afstånd från urkällan är, dess ofullkomligare äro de. Eonverldens lägsta grad gränsar till nattens rike, materiens verld. Denna har sin urbild i eonverlden, som innehåller, förenadt på ett tidlöst och rumlöst sätt, allt hvad som i den sinliga verlden finnes söndradt i tidens och rummets former. Kristus var en eon, som uppenbarat sig i en skenbar kropp (i analogi med de bibliska ängla-uppenbarelserna); hans lidande och död voro blott skenbara (doketism; se Doketer). I Valentinus' lära är den neoplatonska filosofiens inflytande omisskänneligt. Hade den äldre gnosticismen från en judekristen ståndpunkt småningom fortskridit till uppfattningen af G. T:s religion såsom blott psykisk, så uppfattades nu äfven kristendomen såsom sådan i motsats till den högre, pnevmatiska (andliga) religionen. Man skilde strängt mellan psykiska och pnevmatiska menniskor, af hvilka blott de senare voro mottagliga för den högre kunskapen och den deraf beroende högre saligheten. Återlösningen var ej mera ett historiskt faktum af sedligt religiös betydelse, utan fastmera den vändpunkt i den ändlige andens historia, der han blifver medveten af sitt eget oändliga innehåll och sin plats i väsendenas system. -- Gnosticismens senaste utvecklingsskede företer en återgång från denna ensidigt teoretiska riktning till en mera praktisk och en förenkling af den brokiga mytologi, i hvilken dess spekulativa innehåll var omklädt. Marcion (i slutet af 2:dra årh.) förkunnade en lära af öfvervägande sedligt religiöst syfte samt undanrödde den vidlyftiga och fantastiska eonläran. Men han vidhöll strängt skilnaden mellan G. T:s blott rättvise Jehovah, som belönar och straffar, och den genom Kristus uppenbarade barmhertige fadern, som förlåter och helgar. I den likaledes till gnosticismens senaste skede hörande boken "Pistis Sophia" är eonernas antal minskadt från trettio till tre, den absoluta skilnaden mellan pnevmatiska och psykiska menniskor undanrödd, och den högre saligheten tillgänglig för alla menniskor. -- I striden mot gnosticismen utbildades småningom kyrkans lära och författning. Hennes lärare betonade städse mot densamma, att kristendomen först och sist åsyftar sinnelagets och viljans renande och helgande, icke kunskap om öfversinliga ting. Dock drogs genom denna kamp uppmärksamheten allt mera till spekulativa, för lifvets praktiska uppgifter ofta tämligen främmande frågor. Detta blef ej utan inflytande på de följande århundradenas kyrkliga
lärostrider. Äfven den asketiska riktning, som följde af den gnostiska dualismen, blef ej utan inflytande på det inom kyrkan allt starkare framträdande munkväsendet. Från senare hälften af 3:dje årh. försvann småningom gnosticismen. A. F. Å.