Gustaf-Adolfsstiftelsen

Gustaf-Adolfsstiftelsen, eller, rättare, Gustaf-Adolfsstiftelsens evangeliska förening, en i Tyskland bildad förening af protestanter med uppgift att understödja och sålunda i kyrkans sköte qvarhålla sådana protestantiska församlingar i icke-protestantiska land, hvilka sakna kyrkor, skolor och andra medel till kyrkligt lif och barnens kristliga undervisning. Föreningen stiftades i sammanhang med firandet af tvåhundraårsdagen (1832) af Gustaf II Adolfs död. Då det visade sig, att de medel, som insamlats för upprättande af ett monument öfver den enkla minnesstenen ("Schwedenstein") vid Lützen, öfverstego de för monumentets åstadkommande erforderliga kostnaderna och det började talas om att kapitalisera öfverskottet samt använda räntan deraf till understöd åt hjelpbehöfvande protestantiska församlingar, utfärdade (s. å.) superintendenten Grossmann i Leipzig m. fl. ett upprop att genom årliga penningebidrag af huru litet belopp som hälst -- efter engelska pennyföreningarnas mönster -- verka för ofvan antydda ändamål. Föreningen skulle vara ett "lefvande monument" öfver den för den evangeliska kyrkans räddning fallne hjeltekonungen och bära hans namn. Kort derefter bildades två föreningar, en i Dresden och en i Leipzig, hvilka 1834 sammansmälte till en. Utom Sachsen fann föreningen ringa deltagande, men verkade likväl med sina små tillgångar välsignelserikt under en följd af år, hvarunder hennes kapital tillväxte, bl. a. genom kollekt- och stamboksmedel, som Karl XIV Johan, på J. O. Wallins förslag, 1836 beviljade, och genom gåfvor af konung Fredrik Vilhelm III af Preussen samt af enskilde. -- 1841 aflät hofpredikanten Zimmermann i Darmstadt, utan att känna den redan befintliga stiftelsen, ett "upprop till den protestantiska verlden" i samma syfte som nämnda stiftelses. Detta upprop vann öfverallt det största deltagande, och på tvänne möten, i Leipzig 1842 och i Frankfurt am Main 1843, åvägabragtes med den förra stiftelsen en förening, hvilken fick det gemensamma namnet "Evangelischer verein der Gustav-Adolf-stiftung". De regelbundet betalande medlemmarna inom de olika landen sammansluta sig i småföreningar (f. n. något öfver 50; sedan 1851 finnas äfven fruntimmersfilialer). Inom hvarje rike (eller större provins) betraktas en af dessa såsom hufvudförening. Alla föreningarna hafva en gemensam centralstyrelse (24 ledamöter), som utses af ombud för samtliga hufvudföreningarna, har sitt säte i Leipzig och bl. a. förvaltar centralkassan samt pröfvar ansökningar om understöd. Minst hvart tredje år hålles å någon ort i Tyskland hufvudförsamling (af ombud för hufvudföreningarna och centralstyrelsen), som bl. a. besluter om stadgarnas ändring och reviderar centralstyrelsens räkenskaper. Föreningarnas inkomster delas i tre lika stora delar: en står till hvarje särskild förenings fria förfogande, en sändes, jämte några allmänna föreskrifter om penningarnas användning, till centralstyrelsen, och en lemnas till centralstyrelsen att kapitaliseras eller att af henne efter behof användas. Af stiftelsens kapital användes endast den årliga räntan. 1874-75 utbetalade stiftelsen i understöd 231,342 thaler åt 1,184 församlingar. Sammanlagdt hade föreningen vid nämnda tid från sin begynnelse utgifvit öfver 4 mill. thaler. Föreningens organ är den i Darmstadt utkommande "Bote des Ev. ver. der G.-A.-stiftung". Stiftelsen räknar medlemmar i alla tyska land -- der den bildar snart sagdt enda föreningsbandet mellan de evangeliska kyrkorna -- och har vunnit anslutning i Sverige (der filialafdelningar finnas i Stockholm, sedan 1857, och i Göteborg, sedan 1854), Belgien, Holland, Schweiz, Österrike och Ungern. Stiftelsen gör vid gåfvors mottagande eller utdelande ingen skilnad på lutheraner, reformerta och unerade. -- Jfr Zimmermann: "Der Gustav-Adolfs-verein" (7:de uppl. 1867), "Die bauten des Gustav-Adolfs-vereins in bild und geschichte" (1859-66, 1876) och "Der Gustav-Adolfs-verein nach seiner geschichte" etc. (1877) samt Pressel: "Bausteine zur geschichte des Gustav-Adolfs-vereins" (1877).