Håkansmål (Isl. Hákonarmál), namnet på den till norske konungen Håkan den godes minne författade sången af skalden Övind (Eyvind), Skáldaspillir. Denna dikt är en bland de få norröna skaldeqväden, som blifvit i sin helhet bevarade, och utmärker sig för stor skönhet. Jfr Eyvind Skáldaspillir och Fornnordiska literaturen, sp. 49. Th. W.
1. Håkansson, Olof, talman för bondeståndet, född i Mars 1695 i Lösens socken i Bleking, förvärfvade sig genom duglighet och ovanlig talegåfva redan vid unga år förtroende, blef kyrkovärd samt erhöll flere andra kommunala och privata uppdrag. Hans politiska lif började med 1726 års riksdag, då han af tvänne härad valdes till riksdagsman. Sedermera bevistade han som hela Blekings fullmäktig alla (elfva) riksdagarna till 1769, med undantag af större delen af riksdagen 1765-66. Redan vid 1734 års riksdag ledde han såsom vice talman ståndets öfverläggningar, och vid de följande riksdagarna (med undantag af 1765 års riksdag) blef H. enhälligt och utan omröstning hvarje gång utsedd till talman. På riksdagen 1740 - 41 tillstyrkte H. å bondeståndets vägnar krig mot Ryssland och fick derför vid följande riksdag, då vinden vändt sig, mycket svårt att bortförklara denna tillstyrkan. Han var ock en af de deputerade, som bestämde de blifvande fredsvilkoren. Frågan om tronföljarevalet väckte vid 1742-43 års riksdag en farlig opposition mot H. i bondeståndet, och förslag gjordes om tillsättandet af en annan talman och H:s uteslutande ur ståndet. H. ansågs först vunnen för kronprinsen af Danmark, hvars val med stor ifver omfattades af de fleste af hans ståndsbröder, ehuru han i denna sak gick tillväga med sin vanliga varsamhet. Då fredens afslutande ställdes i samband med tronföljarevalet, lyckades H. slutligen förmå sitt stånd att frångå sitt en gång fattade beslut till förmån för danske kronprinsen och d. 23 Juni 1743 biträda de andra ståndens val af Adolf Fredrik. Vid frågan om general Buddenbrocks fällande erinrade H. förgäfves ståndet, att man ej borde döma efter någon förut fattad mening. Vid samma riksdag tycktes han ej vara mot regeringsmaktens stärkande. På riksdagen 1746-47 yrkade hans motparti inom ståndet, ehuru utan framgång, att H. och sekreteraren skulle ställas till rätta inför en rikets ständers kommission. På riksdagen 1751-52 utsåg H. liksom vid de tvänne föregående riksdagarna bondeståndets ledamöter i deputationerna. Genom sitt okloka understödjande af H:s motparti i ståndet nästan tvingade Adolf Fredrik honom att närma sig hofvets vedersakare och stötte sålunda bort från sig en mäktig och af naturen konungskt sinnad anhängare. Hatet till H. hos hans motparter inom ståndet gaf sig luft på riksdagen 1755 i ett våldsamt uppträde d. 29 November, då H. af sina vederdelomän blef skuffad och slagen; men sedan de värsta orostiftarna häktats eller flytt ur riket och en kommission nedsatts af ständerna att döma öfver våldsverkarna, upphörde allt motstånd mot talmannen och hans förslag. Under riksdagen 1760-62 drog bondeståndet i början ingalunda ense med sin talman; i strid mot H:s uttalade önskan yrkade det att på samma grund som 1742 erhålla säte och stämma i sekreta utskottet, och endast med stor svårighet lyckades H. förmå detsamma att gifva sitt bifall till upptagandet af ett utländskt lån. Senare återställde H. dock sin myndighet i ståndet. I stora sekreta deputationen biträdde han beslutet om förstörandet af den 1756 af ständerna uppsatta, mot konungen och drottningen riktade s. k. riksakten och alla den vid sista riksdagen tillsatta stora deputationens handlingar och protokoll. Alltsedan 1751 års riksdag hade H. gjort gemensam sak med hattarna. Vid riksdagen 1765-66, då mössorna äfven i bondeståndet erhållit öfvervigten, fick han derför dela den ovilja hattarnas styrelse åsamkat dem. Han blef icke allenast icke återvald till talman, utan ock jämte tre af sina kamrater d. 24 Aug. 1765 utesluten ur ståndet för den riksdagen, emedan de vid frågan om hattrådens afsättning yrkat, att dessa borde dömas icke af sekreta utskottet, utan af stånden, samt att sekreta utskottet för den skull borde uppgifva skälen, hvarför rådet hade förlorat ständernas förtroende. Oaktadt sin höga ålder och en vacklande helsa kunde H. tämligen flitigt deltaga i arbetena vid 1769 års riksdag och med vanlig öfverlägsenhet föra klubban i
sitt stånd, ehuru han icke lyckades förebygga den s. k. säkerhetsaktens förkastande. Han afled plötsligt i Stockholm d. 18 Nov. 1769, och ständerna hedrade honom med offentlig begrafning i Riddarholmskyrkan. H. var en man med ovanliga gåfvor. Han egde skarpt förstånd, en genomträngande urskilning och ett makalöst minne samt var derjämte fin, slug och varsam. Han spelade en af de mest betydande rollerna vid riksdagarna och ledde i de flesta fall sitt stånd efter sin vilja samt utöfvade alltid stort inflytande på detsamma. Från frihetstidens största skamfläck, korruptionen, var han icke fri. Vid riksdagen 1738-39 tog han med fullkomlig opartiskhet pengar af både Englands och Frankrikes sändebud, utan att, som det tyckes, låta sitt handlingssätt bestämmas af någotdera. A. B. B.
2. Håkansson, Anders af, friherre, president, den föregåendes son, född i Lösens socken i Bleking d. 23 Okt. 1749, blef 1767 auskultant i Göta hofrätt och redan 1771, på grund af faderns förtjenster, häradshöfding öfver Blekinge läns östra domsaga samt erhöll 1788 lagmans namn, heder och värdighet. Efter att s. å. hafva blifvit justitieborgmästare i Karlskrona utsågs han 1789 till riksdagsfullmäktig i borgareståndet för Karlskrona stad. Vid riksdagen kallades han till ledamot af hemliga utskottet och var en af Förenings- och säkerhetsaktens mest nitiske befrämjare. Då riksdrotset Wachtmeister nekade att underskrifva denna handling, tillstyrkte H. konungen att utfärda ett biafsked med endast tre stånds beslut, hvilket ock skedde. Till belöning utsågs H. af konungen till ledamot af Rikets allmänna ärendens beredning samt 1790 till ordförande i förvaltningen af handels- och finansärendena, till föredragande af dessa i konungens konselj och till ledamot af krigsoch kammarkonseljerna. Under Gustaf III:s utrikes resa 1791 var han ledamot af regeringen samt en af kommissarierna vid afslutandet af traktaten med Ryssland. Vid riksdagen i Gefle 1792 var han å nyo riksdagsfullmäktig och ledamot i hemliga utskottet. S. å. entledigades H. efter konungens död från befattningen med finansärendena och i April 1793 från sin plats i Beredningen, men återkallades, när Gustaf IV Adolf såsom myndig öfvertog styrelsen, 1796. 1800 var H. åter riksdagsfullmäktig och ledamot af hemliga utskottet samt utnämndes s. å. till landshöfding i Bleking. 1801 upphöjdes han i adligt, 1809 i friherrligt stånd. Såsom sin ätts hufvudman bevistade H. riksdagarna 1809 och 1812 och var vid den sistnämnda ledamot af statsoch bevillningsutskotten samt af det utskott, som förordnades till utredning af vissa frågor rörande riksståndens privilegier. 1812 befordrades han till president i Kommerskollegium. Död d. 10 April 1813. H. var en ovanligt kunnig och skicklig ämbetsman, oinskränkt tillgifven konungamakten, snarfyndig, driftig och oförfärad samt en god talare. Vid riksdagarna utöfvade han stort inflytande. A. B. B.