Hälleflundran (Hippoglossus vulgaris Flem.), zool., är den största af alla flundrefiskar och uppnår en längd af öfver 2 m. samt en vigt af 35-130 kg. och deröfver. Till färgen äro
de äldre på öfversidan mycket mörkt olivgröna, nästan svarta; undersidan är, såsom vanligt hos flundrorna, hvit. Formen är tämligen långsträckt och öfversidan något hvälfd, hvarigenom hälleflundran blir jämförelsevis mera tjock och köttig än andra flundror. Hennes kött är högt värderadt. De torkade fenorna anses i Norge såsom en läckerhet och kallas "rav"; buken och de fetare styckena invid fenorna skäras i remsor och kallas "räkling". - Hälleflundran, eller, såsom norrmännen kalla henne, "kveiten", uppehåller sig gerna på djupet, men går äfven upp
på grundvatten och in i fjordarna dels for att leka, dels för att söka föda. Hon skall vara synnerligen begifven på hummer, men förtär för öfrigt allahanda fisk, som hon kan öfverkomma. Hon är mycket glupsk och rofgirig samt biter på allt slags agn. Hälleflundran fångas ifrigt, hufvudsakligen på "backor" och andra krokredskap, ofta på öfver 180 m. djup. Hon är en nordlig fiskart, som förekommer från Island och Grönland långs kusterna af Nordsjön äfvensom in i Kattegat och Öresund samt tillfälligtvis någon gång i södra Östersjön. Hon finnes äfven vid Kamtsjakta och vid Kaliforniens kuster. R. L.