Harmoni (Fr. harmonie, Grek. harmonia af harmozein, sammanpassa), öfverensstämmelse, samstämmighet.-- 1. Filos., den enhet, som råder inom ett helt, hvars moment stå i full samstämmighet med hvarandra. Denna fulla samstämmighet innebär, att momenten, långt ifrån att hämma eller inskränka hvarandra, tvärtom äro för hvarandra nödvändiga, hvilket å sin sida hänvisar på ett ursprungligt inre sammanhang dem emellan. Inom ett fullständigt harmoniskt helt kan ingen del saknas eller ens tänkas annorlunda än den är, utan att harmonien rubbas. -- Någon grad af harmoni måste finnas inom hvarje organiskt helt. Men af en fullt harmonisk form är det sinliga ej mäktigt. Endast den osinliga verkligheten kan ega en sådan (se Reel enhet).
-- 2. Musikt., a) hos de gamle grekerna, tonskala, ordnad tonföljd; b) i nyare musiken, ackord (se d. o.); c) i inskränktare mening, konsonant ackord, treklang. -- 3. Teol. Se Evangelieharmoni. 1. L. H. Å. 2. A. L.