Helsingborg, stapelstad i Skåne, Malmöhus län, är beläget vid Öresunds smalaste ställe, midt emot Helsingör (omkr. 5 km. derifrån). Stadens hela område utgör 781 har, hvari den egentliga stadsplanen ingår med omkr. 33 har. Hela taxeringsvärdet 1880 utgjorde 11,897,100 kr. af hus och tomter och 730,000 kr. af jordar. 11,550 innev. (1880). Folkmängden ökades 1870--80 med den högst ansenliga tillväxten af 45 proc. Staden har ett särdeles vackert läge i en härlig och omvexlande natur och sträcker sig i norr och söder på den smala landremsan mellan Sundet och den öster derom befintliga höjdplatåen. Gatorna äro smala och krokiga; staden, som är tämligen oregelbundet bebyggd, har sina större prydliga hus vid torget och vid den söder om hamnen i nyare tid anlagda jernvägsgatan. Af byggnader framstå Maria-kyrkan (från medeltiden), Kärnan (ett fem våningar högt torn, med 4,5 m. tjocka murar, som ännu qvarstår af det för 200 år sedan nedrifna slottet), rådhuset och allmänna läroverket. I H. finnas ett högre allmänt läroverk, tre boktryckerier, från hvilka utgifvas tre tidningar: "Helsingborgs tidning" (6 gånger i veckan), "Nyaste Öresundsposten" (6 gånger i veckan) och "Helsingborgstidningen Skånes Allehanda" (3 gånger i veckan), sparbank (sedan 1836) samt afdelningskontor af Skånes enskilda bank och Kristianstads enskilda bank. De vigtigaste faktorerna till stadens betydliga förkofran under den senare tiden äro dess lifliga kommunikationer till sjös och lands. Till sjökommunikationens upphjelpande har med betydliga kostnader anlagts en artificiel hamn, hvars inre del fullbordades 1832, och som sedan utvidgats mer och mer, så att de båda bassängerna (den inre 4,2 m. djup, och den yttre 4,8--5,6 m. djup) hålla i vidd omkr. 35,000 qvm.; djupet i inseglingsrännan är 5,6 m. I ett hörn af den senare bassängen är anlagd en torrdocka, 93,9 m. lång, 11,9 m. bred i portöppningen och 4,8 m. djup. Genom jernvägsanläggningar har H. dels beqväma kommunikationer med den omgifvande orten och dels förbindelser med statsbanan såväl genom H.--Hessleholmsbanan (79 km. lång) som H.-- Billeberga--Eslöfsbanan (49 km. lång). Stadens handelsflotta utgjorde vid 1880 års slut
64 segelfartyg, om 16,890 tons, och 4 ångfartyg, om 1,852 tons och 320 hästkrafter. Till utrikes sjöfart hade under året användts staden tillhöriga 74 segelfartyg, om 19,818 tons, och de nyss nämnda ångfartygen. Summan af de till staden under året ankomna och afgångna fartygens antal utgjorde 6,779 om 563,078 tons. Antalet handlande var 118 med 141 personer betjening. Handtverkarna voro 1880 183, med 356 arbetare, fabrikerna 23, med ett tillverkningsvärde af 1,396,000 kr. Vid 1878 års slut uppgåfvos stadens tillhörigheter till 3,443,285 kr. och skulder till 1,904,550 kr.; utgifterna under året voro 323,381 kr. och utskylderna för såväl fast egendom som för inkomst af kapital och arbete 4 kr. på bevillningskronan. -- För val af riksdagsman i Andra kammaren utgör H. en egen valkrets. Jämte H:s landsförsamling, (2,174 har; 2,140 innev., 1880) bildar det ett regalt pastorat af 1:sta kl., Lunds stift, Luggude kontrakt. I H. äro förlagda två sqvadroner af Kronprinsens husarregemente. Norr om staden ligger helsobrunnen Helsan, och sydvest helsobrunnen Ramlösa. -- H. är en urgammal stad, hvars slott är ifrån slutet af 900-talet, och det erhöll sina första (kända) privilegier 1414 och 1415. Straxt efter Roskildska freden (1658) utfärdade Karl X (d. 16 April 1658) öppet bref om stadens privilegier, hvilka konfirmerades af Karl XI, d. 17 Dec. 1680. Staden, som under medeltiden varit en vigtig ort, kunde trots sitt fördelaktiga läge vid Sundet under nyare tidens första århundraden icke vinna något egentligt välstånd, ty dels täflade det midt emot liggande Helsingör med större framgång, dels hämmade de danska krigen all större utveckling eller förstörde hvad redan var vunnet. Under förra hälften af 1700-talet skildras stadens tillstånd såsom bedröfligt, och det är under de sista 100 åren som välståndet och folkmängden jämnt och säkert tillväxt.
I H. hafva hållits flere vigtiga möten, nämligen 1310, då derstädes Sveriges delning mellan konung Birger Magnusson och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar, fastställdes samt fred afslöts mellan de tre nordiska rikena; 1313, då denna fred bekräftades, och 1341, då Valdemar Atterdag godkände den mellan konung Magnus Eriksson och grefve Johan af Holstein ingångna öfverenskommelsen, enligt hvilken Skåne och Bleking afträddes till Sverige, samt derjämte afstod från sin rätt till södra Halland.
Vid H. stod d. 28 Febr. 1710 ett ryktbart slag. När M. Stenbock med sin af 14,000 man bestående här (hufvudsakligen förut afskedade soldater och oöfvade rekryter) norrifrån marscherade mot H., som danskarna intagit, och der de samlat sig till ett antal af 16--17,000 man, under befäl af general Rantzau, lemnade de sin ställning och intogo en annan, mera framskjuten, i hvilken svenskarna anföllo dem. Striden blef mycket häftig, i synnerhet på svenskarnas venstra flygel, men slutade med nederlag för danskarna. De drogo sig tillbaka till H. och inskeppades under de följande dagarna derifrån till Själland. Stenbock ansåg sig för svag och sina trupper för dåliga att anfalla fästningen. Danskarnas förluster uppgifvas till öfver 10,000 man, svenskarnas till 2,800. Segern blef af ganska stor moralisk betydelse för svenskarna. Striden vid H. var det sista fältslaget på svensk jord mellan danskar och svenskar. -- Jfr E. Follins "Helsingborgs historia" (1851; utg. af P. Wieselgren). K. S. C. O. N.