Hemming, biskop i Finland 1339--66, föddes omkring år 1290 i Bälinge socken i Upland. Om hans tidigare lefnad har man sig intet bekant. Man vet blott, att han varit bosatt i Finland någon tid förrän han besteg biskopsstolen. (Måhända var han identisk med en Hemming, hvilken 1329 namnes som kanik i Åbo.) Efter biskop Bengts död, 1339, valdes han enhälligt, (divina inspiratione) till dennes efterträdare och invigdes i sitt ämbete uti Storkyrkan i Stockholm. En ifrig förfäktare af hierarkiens grundsatser, tillbakavisade han kraftigt hvarje verldslig inblandning i den finska kyrkans angelägenheter, hvilka han för öfrigt med synnerligt nit och sällspord klokhet visste att befordra. Han ansågs derför ständigt som en af Finlands utmärktaste medeltidsbiskopar. En ibland H:s första åtgärder var (1340) inrättandet af ett domprostämbete i Åbo, till hvars uppehåll han anslog inkomsterna från fyra närliggande socknar jämte deras kapell. Mot sjelfva domkyrkan utöfvade han en synnerlig frikostighet genom att till densamma skänka dyrbara böcker i teologi och kanonisk lagfarenhet, hvarigenom grunden lades till det första biblioteket i Finland. För öfrigt ökade han, dels genom köp, dels genom gåfvor, ansenligt antalet af de domkyrkan underlydande jordagodsen. Till hans förtjenster får äfven räknas upprättandet af ett hospital och en skola i Åbo. Under en visitationsresa skall han hafva kommit upp ända till Kompanasund (en hamn mellan Torneå och Luleå), der han sammanträffat med Upsalabiskopen Hemming, och skall vid detta tillfälle en vänlig öfverenskommelse hafva blifvit sluten rörande gränsen mellan Upsala och Åbo stift. År 1352 utgaf H. sina Statuta, en samling kyrkostadgar, afseende landspresternas skyldigheter och anmärkningsvärda såsom utgörande Finlands första kyrkoordning. H. utöfvade sträng uppsigt öfver tiondens riktiga erläggande af församlingarna. I detta afseende ryggade han till och med ej för att upphäfva en dom, som sjelfve konungen fält till förmån för allmogen i Nyland, hvilken vägrat att till sina själasörjare erlägga en viss årlig kontribution, kallad "matskott". Stränga tiondepåbud lät han utgå äfven till Karelen och Österbotten. För öfrigt visste H. att af såväl konung Magnus Eriksson som dennes son Håkan äfvensom konung Albrekt förskaffa sin kyrka allahanda förmåner. Han var äfven en af beseglarna af det bref (af d. 15 Febr. 1363), hvarigenom konung Håkan meddelade Finlands lagman, presterskap och 12 män af allmogen rättighet att jämte ombuden för rikets öfriga lagsagor vid Mora stenar deltaga i konungaval. Äfven ett annat märkligt aktstycke bekräftade han, nämligen mötesbeslutet i
Varberg 1343 rörande Skånes, Hallands och Blekinges förening med Sverige. För öfrigt synes han ej tagit någon verksam del i statsärendena. Med sierskan Birgitta i Sverige skall H. varit förbunden med starkt vänskapsband, och det säges varit han, som först bragt hennes uppenbarelser och lof till den helige faderns kännedom. Död d. 21 Maj 1366. Ju längre tiden skred, dess större framstod H:s minne. Slutligen började man äfven tillskrifva honom underverk. På begäran af Sten Sture d. ä:s ombud i Rom, Hemming Gadd, meddelade påfven Alexander VI år 1499 tillstånd till H:s högtidliga beatifikation (skrinläggning), hvilken med stor ståt försiggick i Åbo domkyrka år 1514. H:s tillärnade kanonisation (helgonförklaring) omintetgjordes genom reformationens mellankomst. R. H.