Skytte, Martin, biskop, föddes omkr. 1480 och tillhörde en frälseätt, som redan på 1300-talet omtalas i finska handlingar. Sedan han erhållit undervisning i Raumo skola och Åbo katedralskola, inträdde han i dominikan-klostret i Sigtuna. Sedermera företog han en studieresa i utlandet, och efter återkomsten valdes han 1522 till prior i nämnda kloster, hvarefter han 1524 utnämndes till dominikan-ordens generalvikarie i Skandinavien. Oaktadt S. sålunda var en af den katolska kyrkans främste förtroendemän i Sverige, voro dock hans personliga egenskaper sådana, att Gustaf Vasa kunde tro sig i honom finna den man han behöfde vid besättandet af den ledig vordna biskopsstolen i Åbo. Hela hans verksamhet vittnar nämligen om en mild och eftergifvande karakter. S. invigdes 1528 till biskop i Åbo. Han begärde icke påfvens stadfästelse, men ansågs dock, emedan han blifvit invigd enligt kanoniska former, berättigad att fullgöra alla med biskopsämbetet förbundna förrättningar. S. förblef troligen intill slutet den katolska kyrkans grundsatser hängifven. I afseende å förändringar i kyrkoläran och ritualen voro konungens anspråk måttliga, hvarför S. i detta afseende hade stor frihet. I ritualen infördes småningom partiella förändringar; mässan firades första gången 1531 i Åbo domkyrka på svenska språket; vigvattnet, chrisman och sista smörjeisen afskaffades; men i grunddragen bibehölls den gamla ritualen. Deremot hade S. större svårighet att bekämpa genom konungens anspråk att få del i kyrkans egendom. Kort efter sitt tillträde till ämbetet måste han förbinda sig att afstå första årets lön och för framtiden årligen erlägga en skatt af 1,000 mark penningar, 10 läster smör, 10 skeppund gäddor, 3 läster lax, 10 läster råg, 10 läster korn och 6 läster hafre. Afgiften minskades, med anledning af hans klagomål, till 1,000 mark penningar, 6 läster korn, 6 läster råg, 4 läster hafre, 9 läster smör, 3 läster lax och 10 skeppund gäddor, men var dock fortfarande betungande. Tillika beröfvades S. det gamla biskopsresidenset, Kuustö slott, som enligt en k. befallning af d. 3 Juni 1528 raserades, hvarjämte Kuustö gård indrogs till kronan. Derefter var S. någon tid jämförelsevis fredad för konungens anspråk. (Att han åtnjöt Gustaf Vasas gunst framgår deraf att denne 1530 erbjöd honom Upsala ärkebiskopsstol.) Men sedan Gustaf Vasa antagit den mot biskopsmyndigheten fientlige Georg Norman till sin rådgifvare i kyrkliga frågor, framlades nya anspråk. Konungen lät numera förstå, att han önskade någon skänk af biskopen, hvarpå denne 1544 gaf honom ett sitt arfgods i Lampis socken. 1545 befallde konungen tvänne sina befallningsmän att taga biskopens prebendehemman och all hans tionde i beslag för kronans räkning, emedan den gamle biskopen icke förmådde erlägga sin skatt, ej häller sköta godsen. Nedslagen, begärde S. afsked från biskopsämbetet, men fortsatte, oaktadt hans anhållan bifölls, sin ämbetsutövning intill sin död, i Åbo, d. 30 Dec. 1550. Kort förut hade han med vanlig undergifvenhet underställt konungen sitt testamente till pröfning. Fastän med betydligt minskade inkomster, fann S. utväg att vid utländska universitet underhålla medellösa landsmän, hvilka utbildade sig till blifvande lärare i den finska kyrkan. Den finska biskopskrönikan nämner åtta sådana, bland dem Mikael Agricola och Paul Juusten. Genom dessa spreds bland det finska presterskapet kännedom om de protestantiska lärosatserna, för hvilka S. sjelf var främmande. Biskopskrönikan prisar S. för fromhet, oegennytta och gifmildhet mot de fattiga. »Han lyste», säger hon, »såsom ett glänsande ljus genom alla slags dygder, ända tills han fulländat sitt lefnadslopp.» M. G. S.
1. Skytte, Johan Bengtsson, statsman, föddes i Nyköping 1577 samt var son af borgmästaren Bengt Nilsson Skräddare och Anna Andersdotter. Han studerade under namnet Schroderus i Nyköping och vid kollegiet i Stockholm samt fulländade sedan sin bildning under nio års tid genom studier vid Europas ryktbaraste vetenskapssäten. Utrustad med en grundlig och omfattande lärdom, ovanlig vältalighet och vidsträckt verldskännedom, antogs han vid sin hemkomst, 1602, med ständernas hörande till lärare för Gustaf Adolf. Han fick ock handleda hertig Johan af Östergötland och öfva tillsyn vid Karl Filips och de öfriga kungliga barnens undervisning. Han adlades 1603, hvarvid han antog namnet S. efter en utslocknad adlig ätt, beslägtad med hans möderne, samt blef samtidigt sekreterare i kansliet och fick uppdrag att å konungens vägnar tala till de i Kalmar församlade Göta rikes ständer. För att underhandla om förbund med England och om möjligt vinna prinsessan Elisabets hand åt Gustaf Adolf afsändes han 1610 jämte Gustaf Stenbock till London. Följande år nämndes S. till ståthållare öfver Vestmanland, och 1612 lemnades hela rikets penningeverk i hans händer, hvilket han derefter förestod i aderton år, med titel först af kammarråd och efter 1620 af president i kungliga räknekammaren. 1615 sändes S. till danska hofvet för att söka utverka någon eftergift vid erläggandet af Elfsborgs lösen, hvilket dock ej lyckades, och 1617--18 vistades han i Holland och England för att utverka penningelån, hvarvid han af Jakob I blef slagen till riddare. 1617 blef S. riksråd, 1622 Upsala akademis kansler, 1624 fick han Duderhoffs friherreskap i Östersjöprovinserna, senare biskopsstiftet Wormditt i Westpreussen i förläning, 1629 blef han generalguvernör ofver Livland, Ingermanland och Karelen. S. innehade ock Norra Finlands lagmansdöme. Hans arbetsdrift och duglighet gjorde honom lika användbar i alla förvaltningsbestyr, men sjelf betraktade han de diplomatiska värfven såsom sin egentliga lefnadsuppgift. Hans fullständiga herravälde öfver latinet, tidens diplomatiska och publicistiska språk, och hans retoriska konst, denna tid lika vigtig för audienssalen som för katedern, gjorde honom också företrädesvis dertill egnad. Som statsman stod S. ur många synpunkter i en viss motsats till Axel Oxenstierna. Han var visserligen ej demokrat, men i stället en byråkrat på absolutistisk grund med politiska sträfvanden, som gjorde honom till föregångare för envåldstidens män. Han nitälskade för lärdom och folkupplysning, inrättade bl. a. skytteanska professuren vid Upsala universitet och stiftade 1637 för Ålems socken i Kalmar län en skola, i hvilken socknens alla barn skulle njuta fri undervisning (denna s. k. skytteanska skola l. pedagogi ombildades 1887 till en vanlig folkskola). Han hade sig anförtrodd äfven lapparnas undervisning. 1632 fick S. såsom Dorpats akademis kansler ytterligare verksamhetsfält för bildningens spridande att öfvervaka; 1634 blef han den förste presidenten i Göta hofrätt. Samtidigt togs hans duglighet i anspråk, när några synnerligen svåra och vigtiga frågor förekommo i rådet. En ny beskickning till Danmark, Holland och England efter slaget vid Nördlingen gaf hans i dessa land förut aktade namn en ny ära; hans sista offentliga uppdrag var att med Oxenstierna deltaga i fredsunderhandlingarna vid Brömsebro. S. afled på sin gård Söderåker, ej långt från Brömsebro, d. 25 Mars 1645. -- Hans dotter Vendela Skytte, född 1608, egde för sin tid ovanliga kunskaper, i synnerhet i språk, samt uppträdde som författarinna. Hon kallades af Stiernhielm »sexus et saeculi miraculum» (sitt köns och sitt århundrades underverk). Hon var gift med landshöfdingen i Österbotten, Hans Kyle, och afled redan 1629. A. B. B.
2. Skytte, Lars, teolog, den förres brorson, född omkr. 1610, var 1641--47 svensk resident i Portugal och begaf sig sedermera till Rom, der han öfvergick till katolska läran och blef franciskanmunk. S. egde stor språkkännedom och betydlig insigt i statskunskap. Död i Rom 1696. Han utgaf Confessio veritatis ecclesiae catholicae (1652), Peregrinatio sancta fratris Laurentii a D. P. Sueci (1658), Scala pietatis (1668), Ramus Olivae Septentrionalis revirescens (1672) m. m.
3. Skytte, Bengt, statsman, son af Johan S., föddes d. 30 Sept. 1614. Efter att hafva fulländat sina studier vid universiteten i Upsala och Dorpat, följde han 1629 generalen friherre J. Spens på en beskickning till England, der han jämte brodern blef slagen till riddare af Karl I. 1633 kammarherre hos drottning Kristina, befordrades han 1638 till revisor i räkningekammaren och 1640 till kammarråd. Genom lärdom, qvickhet och ett smidigt uppförande vann han drottningens ynnest, blef 1646 landshöfding i Upsala län och 1647 tillika i Stockholms län, hvilken befattning han afsade sig 1649. Han var landtmarskalk vid riksdagen i Stockholm 1647, utnämndes 1648 till riksråd och s. å till Dorpats akademis kansler. Kristinas nyckfullhet samt S:s afund och oroliga lynne aflägsnade honom emellertid från drottningen. 1651 begaf han sig utan tillstånd till Konstantinopel och underhandlade på vägen med furst Kakoczy i Siebenbürgen, hvilken redan då visade stor ifver att angripa polackerna, samt hemkom först 1652. Han anklagades då för delaktighet i Messeniernas sammansvärjning, men frikändes af brist på bevis. S. förvärfvade å nyo Kristinas förtroende och vågade till och med begära greflig värdighet, hvilket dock misslyckades. I rådet talade han i Dec. 1654 för kriget mot Polen, förnämligast för den nytta Sverige skulle kunna hafva af besittningen af Preussen. 1655 blef S. ståthållare i Estland. S. å. fick han ock till en tid ledningen af Sveriges angelägenheter i Litaven och förmådde hertigen af Kurland att förklara sig för svenska kronans vasall. Under Karl X:s sista regeringsår lefde han som enskild man i London och vistades sedan i Tyskland, men måste på regeringens befallning hemresa i början af 1662 och intog åter sin plats i rådet, till ringa belåtenhet för sina medbröder. I tydlig afsigt att aflägsna honom, utnämnde honom regeringen 1663 till president i Wismarska tribunalet och till svensk legat i Tyskland, men ännu vid årets slut hade S. icke rest; regeringen förklarade då »Kongl. Maj:s allvarlige vilja vara», att han genast skulle begifva sig till Tyskland. Under allahanda förevändningar dröjde S. det oaktadt. Han ville nämligen såsom hertig Adolf Johans förnämste anhängare och rådgifvare stanna i Stockholm under riksdagen 1664. Men under just denna riksdag tvangs S. tvänne gånger att föreställa hertigen hans olämpliga uppförande, och för sin delaktighet i hertigens rådslag blef han vid riksdagens slut afsatt från alla sina ämbeten. S. begaf sig då till Tyskland och Frankrike och framställde för kurfursten Fredrik Vilhelm af Brandenburg planen att inrätta en akademi för lärda från alla land, en plan, som kurfursten äfven begynte att sätta i verket, ehuru han snart åter öfvergaf den. Efter ett kringirrande lif i flere land och fåfänga försök hos Karl XI att åter vinna anställning i svensk tjenst afled S. i Stockholm d. 23 Juli 1683. Han var en man med utmärkta själsgåfvor, men opålitlig, falsk och ränkfull samt utan den religiösa och moraliska grundval, som kunnat stäfja hans sinnes naturliga oro. A. B. B.
4. Skytte, Jakob, friherre, vältalare, den förres broder, f. 1623, valdes 1633 till rector illustris vid det nyinrättade universitetet i Dorpat samt utnämndes 1642 till vice president i Svea hofrätt och 1645 till landshöfding i Östergötland. Död 1654. S. utgaf några latinska tal och dissertationer. -- Hans son Gustaf Adolf S. blef 1662 gripen för sjöröfveri och arkebuserad.