Juslenius, Daniel, biskop, märklig genom sina skrifter rörande finska förhållanden, född d. 10 Juni 1676, i Virmo socken, Finland, blef 1691 student i Åbo samt fortsatte, i kamp mot tryckande ekonomiska förhållanden, med framgång sina studier och promoverades 1703 till magister. Han var derefter biskop Gezelius d. y. behjelplig vid utarbetandet af det gezeliuska bibelverket, blef 1705 adjunkt i filosofiska fakulteten, 1707 akademi-sekreterare och 1712 linguarum professor samt tillträdde sitt ämbete med ett tal om finska språkets öfverensstämmelse med grekiskan och hebreiskan: De convenientia linguae fennicae cum hebraea et graeca. I likhet med de fleste finske ämbetsmän flydde J. under "stora ofreden" till Sverige och anställdes 1715 såsom eloquentiae och poëseos lektor i Vesterås, der han öppnade sin verksamhet med ett tal om eländet i Finland: De miseriis fennorum. 1722 återvände J. till Åbo och sin professur samt blef 1727 teologie professor. 1734 kallad genom val till biskop både i Åbo och Borgå stift, utnämndes han, enligt egen önskan, till biskop i Borgå. Under den s. k. lilla ofreden flydde han 1742 för andra gången till Stockholm och återvände sedan ej mer till Finland. Han kallades nämligen 1744 till biskop i Skara stift. Död i stiftsgården Brunsbo d. 17 Juli 1752. -- J. var medlem af presteståndet vid flere riksdagar, men utöfvade icke der något märkbart inflytande. Betecknande för honom sjelf och tiden är bl. a. att han, såsom medlem af 1742-43 års ständers ransakningskommission öfver general-löjtnanten Buddenbrock, med stöd af åtskilliga anförda bibelställen tillskref Buddenbrock felsteg i krigsoperationerna. Såsom teologisk skriftställare var J. en trogen anhängare af ortodoxiens grundsatser. Mera betydande är han såsom skriftställare på den finska historiens, geografiens och språkforskningens område, der han med skäl blifvit betraktad såsom en föregångare till den porthanska perioden. Hans förstlingsarbete Aboa vetus et nova (1700) skildrar Åbo från geografisk, historisk och administrativ synpunkt. Der författaren berör finnarnas äldsta historia och härkomst, är han okritisk och står under inflytande af den rudbeckska skolans uppfattningssätt. Deremot är framställningen af Åbo stad, sådan den var på J:s
tid, ännu i dag af intresse. I afhandlingen Vindiciae fennorum (1703) tecknar J. den finska jordmånens beskaffenhet samt finnarnas naturanlag, kultur och dygder i syfte att vederlägga utländingars förklenande omdömen. Märkligare är hans Finska ordaboks försök, Suomalaisen sananlugun coetus (1795), som blef af stor praktisk betydelse, i det att detta arbete under eu tid af 80 år ensamt fyllde behofvet af en finsk ordbok. Bokens hufvuddel utgöres af en alfabetisk förteckning öfver de finska orden, öfversatta till latin och svenska. Dessutom är till slutet fogad en svensk ordbok, hvari de svenska ordens finska betydelser angifvas med hänvisningar till den föregående delen. De finska orden äro, delvis med hjelp af andra personer, samlade från de skilda finska dialekterna. 1746 publicerade J. en öfversättning till finskan af Svebilius' katekes, hvilken intill senaste tider blifvit begagnad vid barnundervisningen i Finland. M. G. S.