Sida 688
Skyddstält ...
skyttelinie betecknas den af nämnda skyttar bildade linien. Denna kallas öppen, då två eller tre steg af fronten anslås för hvarje skytt, samt sluten eller anryckt, då skyttarna hafva mycket små mellanrum mellan hvarandra. Till följd af den betydelse eldstriden erhållit och den spridda ordningens ofta återkommande användning har skyttelinien blifvit en af infanteriets vigtigaste och oftast förekommande formeringar. -- Med skyttar betecknas stundom ett särskildt slag af infanteri, som dock vanligen förekommer under benämningen skarpskyttar. C. O. N.
Skyttbank, befästningsk., kallas den omkr. 1 m. breda afsats bakom bröstvärnet å en förskansning, på hvilken skyttarna stå, då de skjuta öfver bröstvärnet. Skyttbanken bör icke ligga djupare (1,4 m.) under bröstvärnet, än att skytten kan lägga upp armbågen å detta till stöd för geväret. O. A. B.
Skytte, Martin, biskop, föddes omkr. 1480 och tillhörde en frälseätt, som redan på 1300-talet omtalas i finska handlingar. Sedan han erhållit undervisning i Raumo skola och Åbo katedralskola, inträdde han i dominikan-klostret i Sigtuna. Sedermera företog han en studieresa i utlandet, och efter återkomsten valdes han 1522 till prior i nämnda kloster, hvarefter han 1524 utnämndes till dominikan-ordens generalvikarie i Skandinavien. Oaktadt S. sålunda var en af den katolska kyrkans främste förtroendemän i Sverige, voro dock hans personliga egenskaper sådana, att Gustaf Vasa kunde tro sig i honom finna den man han behöfde vid besättandet af den ledig vordna biskopsstolen i Åbo. Hela hans verksamhet vittnar nämligen om en mild och eftergifvande karakter. S. invigdes 1528 till biskop i Åbo. Han begärde icke påfvens stadfästelse, men ansågs dock, emedan han blifvit invigd enligt kanoniska former, berättigad att fullgöra alla med biskopsämbetet förbundna förrättningar. S. förblef troligen intill slutet den katolska kyrkans grundsatser hängifven. I afseende å förändringar i kyrkoläran och ritualen voro konungens anspråk måttliga, hvarför S. i detta afseende hade stor frihet. I ritualen infördes småningom partiella förändringar; mässan firades första gången 1531 i Åbo domkyrka på svenska språket; vigvattnet, chrisman och sista smörjeisen afskaffades; men i grunddragen bibehölls den gamla ritualen. Deremot hade S. större svårighet att bekämpa genom konungens anspråk att få del i kyrkans egendom. Kort efter sitt tillträde till ämbetet måste han förbinda sig att afstå första årets lön och för framtiden årligen erlägga en skatt af 1,000 mark penningar, 10 läster smör, 10 skeppund gäddor, 3 läster lax, 10 läster råg, 10 läster korn och 6 läster hafre. Afgiften minskades, med anledning af hans klagomål, till 1,000 mark penningar, 6 läster korn, 6 läster råg, 4 läster hafre, 9 läster smör, 3 läster lax och 10 skeppund gäddor, men var dock fortfarande betungande. Tillika beröfvades S. det gamla biskopsresidenset, Kuustö slott, som enligt en k. befallning af d. 3 Juni 1528 raserades, hvarjämte Kuustö gård indrogs till kronan. Derefter var S. någon tid jämförelsevis fredad för konungens anspråk. (Att han åtnjöt Gustaf Vasas gunst framgår deraf att denne 1530 erbjöd honom Upsala ärkebiskopsstol.) Men sedan Gustaf Vasa antagit den mot biskopsmyndigheten fientlige Georg Norman till sin rådgifvare i kyrkliga frågor, framlades nya anspråk. Konungen lät numera förstå, att han önskade någon skänk af biskopen, hvarpå denne 1544 gaf honom ett sitt arfgods i Lampis socken. 1545 befallde konungen tvänne sina befallningsmän att taga biskopens prebendehemman och all hans tionde i beslag för kronans räkning, emedan den gamle biskopen icke förmådde erlägga sin skatt, ej häller sköta godsen. Nedslagen, begärde S. afsked från biskopsämbetet, men fortsatte, oaktadt hans anhållan bifölls, sin ämbetsutövning intill sin död, i Åbo, d. 30 Dec. 1550. Kort förut hade han med vanlig undergifvenhet underställt konungen sitt testamente till pröfning. Fastän med betydligt minskade inkomster, fann S. utväg att vid utländska universitet underhålla medellösa landsmän, hvilka utbildade sig till blifvande lärare i den finska kyrkan. Den finska biskopskrönikan nämner åtta sådana, bland dem Mikael Agricola och Paul Juusten. Genom dessa spreds bland det finska presterskapet kännedom om de protestantiska lärosatserna, för hvilka S. sjelf var främmande. Biskopskrönikan prisar S. för fromhet, oegennytta och gifmildhet mot de fattiga. »Han lyste», säger hon, »såsom ett glänsande ljus genom alla slags dygder, ända tills han fulländat sitt lefnadslopp.» M. G. S.
1. Skytte, Johan Bengtsson, statsman, föddes i Nyköping 1577 samt var son af borgmästaren Bengt Nilsson Skräddare och Anna Andersdotter. Han studerade under namnet Schroderus i Nyköping och vid kollegiet i Stockholm samt fulländade sedan sin bildning under nio års tid genom studier vid Europas ryktbaraste vetenskapssäten. Utrustad med en grundlig och omfattande lärdom, ovanlig vältalighet och vidsträckt verldskännedom, antogs han vid sin hemkomst, 1602, med ständernas hörande till lärare för Gustaf Adolf. Han fick ock handleda hertig Johan af Östergötland och öfva tillsyn vid Karl Filips och de öfriga kungliga barnens undervisning. Han adlades 1603, hvarvid han antog namnet S. efter en utslocknad adlig ätt, beslägtad med hans möderne, samt blef samtidigt sekreterare i kansliet och fick uppdrag att å konungens vägnar tala till de i Kalmar församlade Göta rikes ständer. För att underhandla om förbund med England och om möjligt vinna prinsessan Elisabets hand åt Gustaf Adolf afsändes han 1610 jämte Gustaf Stenbock till London. Följande år nämndes S. till ståthållare öfver Vestmanland, och 1612 lemnades hela rikets penningeverk i hans händer, hvilket han derefter förestod i aderton år, med titel först af kammarråd och efter 1620 af president i kungliga räknekammaren. 1615 sändes S. till danska hofvet för att söka utverka någon eftergift vid erläggandet af Elfsborgs lösen, hvilket dock ej lyckades, och 1617--18 vistades han i Holland och England för att
Källa: Project Runeberg · ·
