Husfogelskötsel omfattar i Sverige skötseln af höns, kalkoner, dufvor, gäss och ankor. 1. Hönsskötsel. De olika hönsraserna har man indelat i fyra grupper: a) höns, som äro försedda med kam, b) höns, som hafva en knöl på pannbenet, c) höns, hos hvilka fanet i fjädrarna icke är sammanhängande (silkeshöns), och d) dvärghöns. Af de hönsraser, som äro försedda med kam, äro fyra asiatiska, sju europeiska samt tre amerikanska, och bland dem
märkas de i Sverige allmänt förekommande spanska hönsen, de för sin rika äggproduktion bekanta hamburghönsen samt de stora dorkinghönsen. Dit höra vidare de raser, som hafva benen fjäderklädda ned till tårna, såsom kochinkina- och brahmaputra-hönsen. Till raser, hvilka hafva pannbenet uppsväldt till en knöl och ringa eller ingen kam, hör den i Frankrike för sin rika ägg- och köttproduktion berömda Crèvecoeur-rasen. Af silkes- och dvärghöns förekomma endast få raser, och de hafva i allmänhet ringa eller ingen ekonomisk betydelse, - Vid val af höns för ekonomiska ändamål måste man fästa afseende på deras storlek och äggproduktionsförmåga samt på deras mer eller mindre goda egenskaper såsom ligghöns och mödrar. Tuppen är afvelsduglig från 1-5 års ålder. Till en tupp lemnas 12-20 hönor. En god höna lägger 90-100 ägg om året, men utmärkta sådana värpa ända till 180 ägg. De unga hönorna börja värpa redan vid 10 månaders ålder, ehuru äggen då äro små. Rikligast är äggläggningen under 2:dra och 3:dje året. Rufningen af ägg kan ske under våren och sommaren. Till ligghöns väljas 2-3 års gamla hönor, och hvar och en af dem lägges på 15 -18 ägg, hvilka ej böra vara äldre än 21 dagar. Rufningstiden är i medeltal 21 dagar, efter hvilken tid kycklingen sjelf knackar hål på skalet och framkommer. - I särskildt inrättade äggkläckningsapparater, der man genom rörledningar, innehållande uppvärmdt vatten, kan bibehålla en konstant värmegrad af + 41° C., kläckas ägg utan rufning hvilken årstid som hälst. - Under de första dagarna af kycklingens lif gifvas honom hårdkokta ägg, fint sönderhackade och blandade med brödsmulor eller hafregryn. Sedermera får han förtära fint hackadt kött, mask och säd, hvarjämte han under vackra dagar släppes ut för att å marken plocka allahanda fodermedel. Efter 3-4 veckors förlopp släppas kycklingarna tillsammans med de äldre hönsen. - De fodermedel, som användas till hönsen, äro slagt- och köksaffall, slösäd, kokt potates samt hästkött, rått eller kokadt. Der man kan vara i tillfälle att för godt pris få köpa gamla hästar, är det fördelaktigt att använda deras kött till utfodring för hönsen. Derjämte böra hönsen ständigt hafva tillgång på sand och gammalt murbruk eller släckt kalk samt rent vatten. I hönshuset måste under den kalla årstiden hållas en värmegrad af + 10° C. eller deröfver, antingen genom en särskild värmeapparat eller derigenom att hönsens uppehållsort sättes i förbindelse med stall, ladugård eller fårhus för att derifrån uppvärmas. Till gödning insättas kycklingar af 4 månaders ålder eller äldre djur, som ej skola användas till afvel. I flere land brukar man dessförinnan kastrera tuppkycklingarna (jfr Kapun). Gödningsrummet hålles varmt, torrt samt ej för ljust, och djuren lemnas antingen fria eller insättas i trånga burar. Födan lägges för dem uti hoar; men der gödning sker i stor skala, användes en särskild apparat, med hvilken den tillredda födan stoppas i halsen på djuren. Gödningstiden varar 6 veckor eller något längre. Slagtvigten hos fullvuxna gödda tuppar af kochinkina-ras kan uppgå till 4,5 å 6 kg. och hos sådana af dorking-ras till 4,5 å 7,3 kg. Jfr Gallus. - 2. Kalkonskötsel. De mest bekanta kalkonraserna äro de i England förekommande norfolkoch cambridge-raserna. Norfolk-kalkonen är svart, med några hvita fläckar på vingarna, cambridge-kalkonen grå, bronsfårgad, med höga, grofva ben. Kalkoner finnas för öfrigt af olika färger, äfven rent hvita. Till afvel väljas djur af 2-3 års ålder, och vanligen hålles en kalkontupp till 4 å 6 kalkon-hönor. Under våren lägger hönan 15-20 ägg, sällan 30. Under en höna läggas till utkläckning 17-20 ägg, hvilka rufvas i 27-30 dagar, och under denna tid bör tuppen afhållas från liggplatsen, emedan han annars möjligen förstör äggen. Den första föda kalkon-ungarna erhålla utgöres af sönderhackade, hårdkokta ägg, mask eller fint hackadt kött. Man undviker att utsätta dem för köld och regn. Sedermera få ungarna gryn eller mjöl af hafre eller majs, som utrörts i vatten eller mjölk. Då ungarna uppnått 8 veckors ålder, släppas de tillsammans med de äldre kalkonerna samt erhålla likadan föda och skötsel som dessa. Kalkonerna böra födas med säd, grönfoder och rotfrukter. Under den varma årstiden få de vistas ute för att å stallgård, betesmark eller stubbåkrar sjelfva söka sin föda. De unga kalkontuppar eller äldre kalkoner, hvilka ej erfordras till afvelsdjur, gödas och slagtas. Slagtvigten hos en fullvuxen och gödd kalkontupp kan uppgå till 15 kg. Jfr Gallopavo. - 3. Dufskötsel. De tama dufvorna rufva ägg och uppföda ungar 5-6 gånger om året. Honan lägger hvarje gång 2 ägg, hvilka rufvas under 18-24 dagar, allteftersom värmen i dufslaget är högre eller lägre. Under de första dagarna fodras ungarna af föräldrarna, i synnerhet af modern, med en från kräfvan uppkastad, hvit, grötlik massa. Sedermera gifver man dem uppmjukad säd, ärter, vicker eller mjöl, kli och kokt potates, i mjölk eller vatten. De äldre dufvorna utfodras med ärter eller vicker, blandade med hafre eller korn. I dufslaget göres dagligen rent, och djuren böra hafva tillgång till vatten och fin sand, hvarjämte en låg låda, fylld med sållad aska, bör finnas i dufslaget. Jfr Duf-slägtet, Duf-foglar. - 4. Gåsskötsel. De allmännaste gåsraserna äro de hvita emden-gässen och de pommerska gässen samt de mörkgråa toulouse- eller pyrenéer-gässen. Till afvel väljas 2-3-åriga gäss, och till 6-10 honor hålles en hanne ("gåskarl" l. "gåsbonde"). Parningstiden infaller i slutet af Februari, och snart derefter börjar honan värpa, hvarvid hon under 3-4 veckor lägger 12-18 ägg. Dessa borttagas i den mån de värpas och förvaras på ställen, der det ej är för varmt eller så kallt, att de frysa; endast ett qvarlemnas i boet under värpningstiden. Till rufning läggas 12-15 ägg under hvarje hona, af hvilka de flesta utkläckas efter 27-29 dagar. De skämda äggen och skalen efter de utkläckta borttagas så fort ske kan. Gåsungarna ("gässlingarna") skyddas väl mot köld och regn under de första veckorna, och till föda gifver man dem fint, rifvet bröd,
sönderhackade hårdkokta ägg, gryn och mjölk. Efter ett par veckors förlopp släppas de ut midt på dagen, och vid 7-8 veckors ålder, då de erhållit första fjäderdrägten, kunna de taga sin föda ute på åker och äng tillsammans med de äldre gässen. Under sommaren föda sig gässen nästan helt och hållet sjelfva. I öfrigt utfodras de med allahanda köksaffall, med säd m. m. Gödningen förbereder man genom att släppa gässen på stubbåkrar, der de leta upp de spillda sädeskornen. Derefter fodrar man dem inomhus med säd, eller ock stoppar man i dem några gånger dagligen en deg af mjöl, utrörd med vatten eller mjölk. Efter 4-5 veckors gödning kunna de väga 7-11 kg., och lefvern ensam kan nå en vigt af 0,5-1 kg. Jfr Gås-slägtet. - 5. Ankskötsel. Se Anka. C. A. L.