Husiter kallades efter Johannes Hus anhängarna af den böhmiska kyrkoreformationen i 15:de årh. Brytningen med den romerska kyrkan var i Böhmen sedan lång tid förberedd. Då Böhmens furstar blefvo vasaller under tyska kronan, kom äfven dess kyrka i beroende af den tyska, som der länge förgäfves sökte införa romersk ritual i st. f. det förut begagnade slaviska kyrkospråket. Först i 12:te seklet lyckades den romerska kyrkan - med bistånd af de delvis förtyskade landsfurstarna - att öfverallt undertrycka det slaviska kyrkospråket och införa den latinska mässan. Men folkets motstånd var ej dermed brutet. Tsjecherna hyste stor kärlek för sitt modersmål och sina nationella minnen. I det tsjechiska folklynnet låg en afgjord benägenhet för religiös mysticism och sjelfständig spekulation. Man hade derför svårt att förlika sig med den obetingade underkastelse och den stela likformighet, som den romerska kyrkan kräfde. Deraf kom sig den snabba spridning "kätterska" läror vunno i Böhmen. Så t. ex. utöfvade i 13:de årh. valdenserna der ett stort inflytande och bidrogo till att undergräfva kyrkans auktoritet, hvilken dessutom minskades äfven genom den växande lyxen och sedeförderfvet hos det rika och förverldsligade böhmiska presterskapet. Mot de kyrkliga missbruken kämpade i senare hälften af 14:de årh. med stor kraft augustinmunken Konrad Waldhauser och kaniken Milic från
Kremsier, men de angrepo icke kyrkans lära. Ett steg längre gick teologen Mattias Janov, som betonade, att bibeln allena är rättesnöret för den kristna tron, och att kyrkans tradition icke får med den ställas i jämnbredd. Äfven en högt bildad lekman, Thomas Stitny, verkade i religiöst reformatorisk anda genom sina populära skrifter. De nya idéernas spridning främjades i Böhmen genom en tidigt uppblomstrande vetenskaplig odling och en tidigt begynnande literatur på landsspråket. Då i slutet af 14:de årh. Wycliffes läror vunno insteg vid universitetet i Prag, och då snart derefter Johannes Hus och Hieronymus från Prag började sprida dem bland folket, var alltså jordmånen väl beredd för en genomgripande religiös rörelse, och det låg i sakens natur, att denna rörelse tillika skulle blifva en nationel. Desse mäns reformatoriska uppträdande och ännu mera deras martyrskap bragte endast till utbrott den länge förberedda religiösa revolutionen. - Budskapet om Hus' död på bålet (1415) framkallade en orolig rörelse hos folket i hela Böhmen och Mähren. Bannlysningsdomarna öfver Hus' anhängare, de kyrkliga myndigheternas försök att bringa dessa domar till verkställighet och slutligen det nya sorgebudskapet från Kostnitz om Hieronymus' från Prag död (1416) stegrade förbittringen än mera. Till en fullständig brytning kom det dock ej på denna tid, emedan husiterna i sjelfva verket voro de maktegande i landet och således ej behöfde göra uppror. Nästan hela universitetet i Prag, en del af högadeln, flertalet af den lägre adeln och af allmogen höllo sig till dem. Den svage konung Venceslav förhöll sig neutral; men drottningen och hofvet ställde sig öppet på husiternas sida. Slutligen (1419) underkastade sig konungen Kostnitz-konciliets beslut och påfvens föreskrifter om skydd för katolska kyrkan, de fördrifna presternas återinsättande i deras "beneficier" och kätteriets undertryckande. Då han nu ville vidtaga stränga åtgärder mot husiterna, reste sig folket i Prag, stormade rådhuset och tillsatte en husitisk stadsstyrelse. Venceslav dog s. å., och kejsar Sigismund, som efter honom blef Böhmens konung, tillbakavisade på det hänsynslösaste sätt de böhmiska ständernas vördnadsfullt och hofsamt framställda kraf på fri religionsöfning för husiterna och fordrade ovilkorlig underkastelse samt kätteriets fullständiga utrotande. Han aflägsnade alla husitiska borggrefvar och befälhafvare från kronans slott, besatte deras platser med katoliker och utfärdade i hela landet befallning om att alla husiter skulle omvändas och med våld återföras till kyrkan eller också förgöras. Nu uppstodo oroligheter och ingingos konfederationer i alla delar af Böhmen och Mähren. Konung Sigismund lät genom, den påflige legaten predika korståg mot böhmarna i alla närgränsande land i Tyskland. Detta väckte i Prag en oerhörd jäsning. Skrifvelser utsändes, i hvilka Sigismund förklarades för böhmiska nationens fiende, emedan han beslutit dess undergång genom tyskarna. Resningen blef allmän, och de s. k. husitkrigen, (1419-34) togo sin början. Striden antog karakteren af ett folkkrig. Hela tsjechiska folket rycktes med i den rörelse, som uppväckts af Hus' anhängare. - Husiterna voro ense i att erkänna bibeln såsom den enda auktoriteten i trossaker och påyrka kyrkans reformerande. Det utmärkande yttre kännetecknet på deras gudsdyrkan var att nattvarden utdelades till såväl prester som lekmän med både bröd och vin eller under båda gestalterna (Lat. sub utraque forma), med anledning hvaraf husiterna äfven fingo namnet utraqvister. Hus hade icke bestämdt yrkat detta; först efter hans död uppställdes det genom hans lärjunge Jakob af Mies på husiternas program. Men denna nyhet i deras lära stod i det närmaste samband med sjelfva dess anda. I deras uppfattning var nattvarden det högsta uttrycket för själens mystiska förening med Gud, och denna förening borde enligt deras anti-hierarkiska ståndpunkt vara lika nära för alla troende; presterna borde ej - med hänsyn till henne - intaga någon privilegierad ställning. Men bland husiterna uppstodo genast från början tvänne skilda riktningar, en moderat och en radikal. Den förra åtnöjde sig med kalkens (Lat. calix) bruk i nattvarden för både prester och lekmän (hvaraf de fingo namnet calixtiner), afhjelpandet af de kyrkliga missbruken, fritt predikande af ordet och afskaffandet af presterskapets verldsliga makt. Den radikala riktningen ville en fullständig brytning med den romerska kyrkans lära och kult, förkastade läran om skärselden, helgonens anropande, bruket af bilder och reliker, penitens m. m. Hon yrkade, att rättigheten att predika skulle tillkomma lekmän, ja äfven qvinnor, samt lärde, att en prest, som begått dödssynd, ej kunde förvalta sakramenten, och att en öfverhetsperson under samma förutsättning ej egde att vidare utöfva sitt kall. I början samverkade båda partierna i kampen för religiös frihet och nationelt oberoende. Det radikala partiet ryckte snart till sig ledningen af hela rörelsen. Af ett berg i närheten af Prag, åt hvilket de gåfvo det bibliska namnet Tabor, kallades de taboriter. På Tabor hade de nämligen sitt högqvarter under sin energiske och duglige anförare Johannes Ziska. I spetsen för husiterna slog denne Sigismunds korstågshärar på Witkov-berget - från den tiden kalladt Ziskaberget - (1420), vid Pancracz (1421), vid Némecky l. Deutsch-Brod (1422). Efter hans död (1424) segrade husiterna vid Aussig (1426), vid Mies (1427) och vid Tachov (1431). Sistnämnda år började mellan konciliet i Basel och husiterna underhandlingar, hvilka slutligen ledde till öfverenskommelser (compactata), Nov. 1433, mellan kejsaren och kyrkomötet å ena sidan, det moderata partiet bland husiterna (calixtinerna) å den andra, hvarigenom bruket af kalken för lekmän medgafs husiterna. Taboriterna gingo ej in på denna kompromiss, utan fortsatte striden. Denna blef nu mera begränsad. De högre klasserna, som fruktade taboriternas demokratiska, ja socialistiska tendenser, drogo sig alltmera tillbaka, och deras inflytande bidrog att göra den husitiska härens led glesare. Taboriterna blefvo slagne vid Cesky Brod l. Böhmisch-Brod (1434).
De måste utrymma alla fästningar de intagit. Detta krig, som å båda sidor förts med stor grymhet och haft i sitt följe stora olyckor och förstörelser, var nu i hufvudsaken slutadt. 1485 kom en förlikning till stånd mellan de stridande partierna. Men den mot den romerska kyrkan riktade rörelsen var ej tillintetgjord, utan blott tillbakaträngd. Taboriterna fortlefde under namnet pikarditer (hvilka sedermera bildade kärnan till de böhmiska och mähriska bröderna). Desse grundlade i slutet af 15:de årh. en berömd högskola, som besöktes af lärjungar från alla delar af Böhmen. Der gjorde sig nationalspråket alltmera gällande; många tsjechiska skrifter utgåfvos och vunno stor spridning. Genom dem utbreddes pikarditernas grundsatser öfver hela landet. De hade genomträngt en stor del af folket vid tidpunkten för reformationen i 16:de årh., hvarför denna ock snart fann anslutning i Böhmen. Sålunda förbereddes det tsjechiska folkets nya, stora strid mot den romerska kyrkan och det tyska inflytandet.