Id

Id l. Ort, Leuciscus idus L., zool., en till mörtslägtet af karpfiskarnas familj (Cyprinoidei) hörande fiskart, hvilken af de författare, som efter svalgtändernas antal sönderdela denna familjs arter uti en mängd slägten, anses såsom typ för ett eget slägte, Idus, och då får artnamnet melanotus. Iden, eller, såsom han i södra Sverige kallas, "orten", tillhör våra största mörtfiskar och når en längd af ända till 50 cm. samt en vigt af 2-2,5 kg. Till kroppsformen liknar han mörten, men har mera kullrig rygg. Sidolinien har 55-60 fjäll; svalgtänderna sitta i två rader (3 i den ena, 5 i den andra raden) samt äro i spetsen haklikt omböjda. Analfenan är i nedre kanten tvär eller något inskuren. Färgen är enformig, sidorna silfverglänsande, med mörkare grågrön anstrykning på ryggen, fenorna gråaktiga, med svag rödaktig skiftning. På våren, vid lektiden, får fisken en mässingsgul anstrykning till följd af ett grönaktigt pigment, hvarmed fjällen då öfverdragas. Hannen har under denna tid på fjällen vårtlika knölar, som efter leken försvinna. Iden förekommer i Sverige ända upp i Lappmarken, men är der mindre allmän. Han tillhör egentligen de stora sjöarna och i synnerhet Östersjöns skärgårdar, der han förekommer i ej obetydligt antal ända ned i sydliga delen af Öresund. Vårtiden, i slutet af April eller början af Maj, uppstiger iden stimvis uti åar och bäckar, t. o. m. i diken, för att söka sina lekplatser på gräsbotten med sakta rinnande vatten. Under denna tid fångas han i stor mängd; men många dylika idfisken hafva numera, dels genom oförståndigt drifvet fiske, dels äfven till följd af genom utdikningar förändrade lokala förhållanden, blifvit förstörda. Ynglet håller sig i de vatten, der det blifvit kläckt, tills fram uti Aug., då det vandrar ut till sjön. Iden samlas äfven på sommaren under lugna och varma dagar invid stränderna i vikar och bukter. Fiskaren säger då, att fisken "badar" och kallar honom "bad-id". Den fångas med nät, not samt åtskilliga slags "uppgångfisken", då den är på väg till lekplatserna. Den tager äfven på mete. I Tyskland har genom odling i dammar (ursprungligen vid Dinkelsbühl, Bajern) utbildat sig en rödfärgad varietet af iden, liknande vanliga guldfisken. Denna s. k. "Goldorfe" är mycket omtyckt såsom prydnadsfisk i dammar, bassänger för vattenkonster o. s. v. - Den bredpannade iden, L. cephalus L., L. latifrons Nilss. (den hänföres af en del författare till slägtet Sqvalius), förekommer på åtskilliga ställen i mellersta och södra Sverige, under namn af Färna (Östergötland), Dickkopp (Göta elf) och Årännare (Örebro), men ingenstädes i större mängd, och tillhör våra mindre vanliga mörtfiskar. Färnan blifver ännu större än iden och når stundom en vigt af 3,4 kg. Från iden såväl som våra öfriga mörtfiskar är färnan lätt att skilja derpå att analfenan är i nedre kanten bågformigt afrundad (ej tvär eller inskuren). Sidoliniens fjäll äro ej häller så talrika som hos iden (antalet varierar mellan 44-46). Svalgtänderna sitta i två rader, men äro blott 2 i ena raden. Färgen vexlar liksom hos iden efter årstid och ålder och är mer eller mindre ljust silfvergrå, med mörkare olivgrön färg på ryggen. Buk- och analfenorna äro hos de äldre vackert karmosinröda, med gul bas; de yngre hafva bleka, gråaktiga fenor liksom iden. - På kontinenten är färnan mera allmän än i Sverige och förekommer äfven i England, der den kallas chub, R. L.